Sedan valet 2022 har den rödgröna majoriteten i Region Stockholm drivit igenom en omfattande kursomläggning i vården. Vårdval har avvecklats eller reviderats, upphandling har i flera fall ersatt valfrihetssystem och mer vård har tagits över i egen regi. Den uttalade ambitionen har varit att ta tillbaka den ”demokratiska kontrollen” över sjukvården, minska påstått överutnyttjande, sänka kostnaderna, stärka jämlikheten och göra systemet mer robust.
I en tidigare rapport granskade vi beslutsunderlagen bakom denna omläggning och fann att de i flera fall var bristfälliga. I denna rapport följer vi i stället upp vad som faktiskt har hänt under de första åren efter kursändringen. Fokus ligger på utvecklingen från 2023 och framåt, med jämförelser bakåt i tiden och – i den mån det är möjligt – med Skåne och Västra Götaland.
Vår övergripande bedömning är att det finns svagt stöd för att omläggningen hittills har nått de mål som angavs. Flera av de planerade förändringarna har dessutom fördröjts, reviderats eller delvis omprövats när kapacitetsproblem, juridiska hinder eller andra genomförandesvårigheter blivit tydliga.
Det finns inte tydlig evidens för att den samlade vårdkonsumtionen i Region Stockholm har minskat på ett sätt som kan tolkas som minskad medicinskt omotiverad vård. Operations- och ingreppsstatistiken ger inte stöd för en generell nedgång i aktiviteten i specialistvården. Att operationsköerna har vuxit talar för att kapacitetsproblem har uppstått snarare än för att överkonsumtion framgångsrikt har reducerats.
Inte heller finns tydligt stöd för att kostnaderna har minskat. Omställningsplanen angav en möjlig besparing på 175 miljoner kronor, men i flera centrala vårdområden har reformerna fördröjts, ändrats eller följts av kostnadsökningar. Inom gynekologin och avancerad sjukvård i hemmet har ersättningarna höjts och inom hudsjukvården har utökade uppdrag till regionägda enheter ökat kostnaderna. Inom ögonsjukvården finns fortfarande endast planerade, men ännu inte realiserade, besparingar. Sammantaget finns det därför inte stöd för att kursomläggningen hittills har lett till lägre kostnader.
Utvecklingen av produktiviteten – hur mycket vård som produceras i relation till de resurser som används – ger inte heller stöd för att reformernas målsättningar har infriats. Särskilt bekymmersamt är att påverkbar slutenvård vid kronisk sjukdom har ökat i Stockholm, samtidigt som utvecklingen varit bättre i Skåne och Västra Götaland. Det tyder på att vårdkedjan fungerar mindre effektivt än tidigare.
