Gabriel Heller Sahlgren intervjuades på scenen av journalisten Ceclia Garme om boken "Glädjeparadoxen". Foto: Karl Gabor.
Magnus Henrekson, IFN, inledde och avslutade seminariet om den nya boker "Glädjeparadoxen". Han förklarade att dagens skola är till förfång för elever som inte får studiemotivation hemirfrån. Foto: Karl Gabor.
Cecilia Garme:
Vi fick vår stora Pisa-chock när resultaten från 2012 redovisades. Vi är vana att se förklaringen i kommunalisering, friskolor etcetera men i boken har ni tagit ett mycket djupare grepp?
Gabriel Heller Sahlgren:
Vi har gjort det eftersom ingen av de faktorer som brukar framhållas i debatten på ett robust sätt kan förklara kunskapsfallet. Antingen tyder forskningen på att de inte alls har några negativa effekter eller så stämmer de inte alls överens med tidslinjen för fallet. Vi kom fram till att det behövdes en djupdykning i modern historia.
Många har andra världskriget som vändpunkt för det svenska utbildningsystemet. Sedan mitten 1800-talet hade Tyskland varit Sveriges stora föregångsland, både kulturellt och skolpolitiskt. Efter kriget höll man det skolsystemet delvis ansvarigt både för konsolideringen av den diktatur som växte fram och sedermera även förintelsen. Det är viktigt att komma ihåg att det inte är nazismen i sig som var vändpunkten … utan just förintelsen. ”Storebror” blev mördare och vi var tvungna att på något sätt ta avstånd kulturellt och politiskt. Det är där vi påbörjar en resa …
Cecilia Garme:
Längre tillbaka i historien så var det också god ordning i svensk skola. I boken visar ni ett exempel på skolundervisningen förr i tiden.
Gabriel Heller Sahlgren:
Folkskolans undervisning och hur den fungerade under de första åren är baserad på den så kallade Bell Lancaster metoden eller växelundervisning. Detta hämtades från England. Enligt modellen var det många elever i en stor sal och olika stationer som eleverna gick emellan. Läraren stod i mitten och dirigerade. Detta var väldigt långt från vår bild av den traditionella skolan förr i tiden. Ett extremt mekaniskt system som byggde på extern disciplin, men som inte var så mycket lärarlett.
En panel med Sara Svanlund, Kristina Axén Olin, utbildningspolitisk talesperson hos Moderaterna och Widar Andersson, chefredaktör, vd och ansvarig utgivare för Folkbladet (fristående S), diskuterade glädjeparadoxen i den svenska skolan. Foto: Karl Gabor.
Cecilia Garme:
Om man går fram lite i tiden och tittar på det sista halvseklet innan andra världskriget skriven ni om nyhumanismen eller Herbart-Zillerism. Kan du förklara?
Gabriel Heller Sahlgren:
På 1860-talet får vi mer pengar till skolsystemet och då ville man bli av med denna pedagogik. Nu kan man ha klassrumsundervisning och den slår därmed igenom. Det är då vi tar intryck av Herbart-Zillerism som betonar att målet för en människa är att bli en produktiv medborgare. För att bli en produktiv medborgare krävs utbildning. Idén var att man föds med en potential, en individualitet, som med hjälp av utbildning skulle fyllas med civilisationens värderingar och slutprodukten av det här är karaktär, det vill säga borgerliga värderingar. Detta var i samklang med den tidsanda som då växte fram, ett individualismens tidevarv som slog igenom. För detta krävdes planlagd, lärarledd och kunskapsbaserad undervisning för att få eleverna att nå moralisk mognad. Detta dominerar det svenska skolsystemet under de kommande decennierna. I Tyskland är detta väldigt vanligt men det sprids också till bland annat Japan och USA, det är supermodellen som tar över världens klassrum från och med 1865.
Cecilia Garme:
Sedan kom då andra världskriget och ni hävdar i boken att Sverige drog en katastrofalt felaktig slutsats?
Gabriel Heller Sahlgren:
Ja, vi drog slutsatsen att det bland annat var det tyska skolsystemet som ledde till Nazisternas fasor eftersom de hade så strikt disciplin som hade skapat osjälvständiga massmänniskor. I boken menar vi att det är mycket som tyder på att det inte var så. Om man tittar på hur det Nazistiska skolsystemet fungerade teoretiskt så betonade man visserligen att det skulle vara en strikt ledare och läraren skulle vara någon slags Führer som förkroppsligade Führer-andan, men en annan viktig aspekt av det här var ungdomens revolt mot omvärlden vilket var en helt essentiell roll i Nazisternas övertagande.
De tyska ledarna insåg att ungdomen skulle spela en väldigt viktig roll. Exempelvis så sa [nazipolitikern Joseph] Goebbels 1939 att ”ungdomen har alltid rätt i konflikter med ålderdomen.” Idén var att om det finns konflikter mellan ungdomen och vuxenvärlden, då har ungdomen rätt. Så vad man gör är att samtidigt som skolsystemet byggs upp hierarkiskt så skapar man också en parallell ungdomsrörelse, Hitlerjugend som till stor del byggs upp för att bryta ner traditionella auktoriteter och de rådande strukturerna. Bland annat ger man barn rätt att bära vapen, medan vuxna inte fick gör det. I Hitlerjugend fick många unga människor stort ansvar och när de skulle tillbaka till skolans hierarkiska system så revolterar de i klassrummet. De börjar sätta sig upp mot lärarna vilket ledde till ett kunskapsfall som så småningom ledde till en helt akut lärarbrist – eftersom många lärare inte vill arbeta i detta system. Det som karakteriserar Nazitysk skolpolitik är en extrem antiintellektualism och ett kunskapsförakt. Vi är inte objektiva, vi är tyskar sa ledaren för den Nationalsocialistiska lärarorganisationen.
En mycket kunnig och diskussionsglad publik kom till och deltog i seminariet om den nya boken "Glädjeparadoxen – historien om skolans uppgång, fall och möjliga upprättelse". Foto: Karl Gabor.
Cecilia Garme:
Det finns en annan i historien väldigt inflytelserik person som ni menar att Sverige också har missuppfattat?
Gabriel Heller Sahlgren:
Ja, det är [Jean-Jacques] Rousseaus teori om uppfostran och utbildning. Den dominerande tolkningen från den här teorin är att barn har en naturlig aptit för att lära och vi måste stimulera denna aptit genom att låta eleverna söka sina egna kunskaper – därför måste vi skapa inlärningsglädje. Tecknet på att undervisningen fungerar dåligt är att barnet inte är glatt och tecknet på att det är bra är att barnet är lyckligt. Progressiva pedagoger och pedagoger som betonade elevaktiv undervisning under 1900-talet kom att betona vikten av inlärningsglädje som en motivationsfaktor. Rousseau skriver dock i sin bok att det första och viktigaste är att barnet lär sig bära lidande. Men det rimmar illa med glädje.
Idén om att Rousseau betonade glädje i sin bok är fel för när han talar om lycka talar han inte om glädje som vanligtvis under upplysningen utan han går tillbaka till antika filosofer – mänsklig blomstring, dygder och möjligheten att kunna uppnå lycka. Han ansåg också att lidande och bakslag kunde vara viktigt för inlärningen.
Rörelsen mot en mer progressiv pedagogik kan noteras i bland annat Skolkommissionens [utlåtanden]. Tidigare hade det varit viktigt att upprätthålla lydnad och auktoritet och nu [efter andra världskriget] var det viktigast att skapa demokratiska människor. Man ansåg att det därför behövdes demokratiska metoder och elevinflytande. Det patriarkala, tyska systemet måste bort.
Cecilia Garme:
Det tog många decennier innan det här fick effekter. Det kan inte ha varit så att alla i skolsystemet var övertygade från början?
Gabriel Heller Sahlgren:
Lärarna stretade emot från början. Lärarna tolkade om de här idéerna om demokrati till vad de tyckte var viktigt. Vi kan inte ha massor med ”oborstade” människor som ska bli demokrater så vi måste lära dem karaktär och självdisciplin. Karlstad skolor hade en fantastisk artighetskampanj 1959 där de minutiöst preciserade hur man ska hälsa. Man hälsar på 2,5 meters avstånd, pojkarna bockar och flickorna niger. . Det tog väldigt lång tid innan lärarna accepterade [den progressiva pedagogiken].
Cecilia Garme:
Det är många forskare som har pekat på mer närliggande förändringar som förklaringsfaktorer för kunskapsraset, exempelvis införandet av friskolor. Har de inget förklaringsvärde alls?
Gabriel Heller Sahlgren:
Nej, det är många som påstår att det finns väldigt många saker som händer [påverkar] men när man isolerar dessa ser man att vissa saker kan ha påverkat i ringa omfattning, men det finns inga bevis för att dessa faktorer har varit avgörande. Det finns ett undantag och det är de minskande resurserna [till skolan] under 1990-talet. Man ser det dock inte på internationella provresultat. Så de faktorer som tas upp i debatten menar jag inte är så viktiga.
Cecilia Garme:
Ni drar slutsatsen att skolan måste vara lite tråkig. Det kan ju inte vara ett lättsålt budskap?
Gabriel Heller Sahlgren:
Nej, ingenting är lättsålt som är bra kan man väl säga. Det vi ser är att andra reformer som har haft positiva effekter på kunskap har ofta negativa effekter på glädje. Rent generellt ser man att eleverna är som lyckligast när de inte är i skolan och inte jobbar med skolarbete. Så det finns en målkonflikt och den är väldigt jobbig. När jag nämner det här så kommer svaret, ”men skolan måste kunna göra både och”. Men ibland finns det målkonflikter och då måste man välja. Då måste vi välja vad vi vill med skolan. Det handlar dock inte om en återgång, men vi måste lära oss även av det gamla systemet.
Från vänster ses Magnus Henrekson, Cecilia Garme, Kristina Axén Olin, Widar Andersson, Gabriel Heller Sahlgren och Sara Svanlund. Foto: Karl Gabor.
Efter samtalet om boken diskuterade en namnkunnig panel innehållet och författarnas budskap och hur detta kan omsättas i praktiken. Kristina Axén Olin, utbildningspolitisk talesperson för M och vice ordförande i riksdagens utbildningsutskott, menade att ”det som glöms bort i sådana här studier är hjärnan”. Hon sa att om man sjunger exempelvis månadernas namn för elever så kommer de ihåg dessa tio gånger lättare än om man bara rabblar fakta. Hon höll med om att vi i Sverige har nedvärderat kunskap och intellektuell debatt.
– Jag har varit borta från politiken i tio år och intressant nog så talar vi i dag om samma frågor men på ett mindre intellektuellt plan. Värdet av kunskap, konst och även litteratur måste, som Gabriel nämner i sin bok, höjas, menade Kristina Axén Olin.
Widar Andersson, politisk redaktör för Folkbladet, menade att det finns ett ”massiva ointresset för kunskap, även inom skolan, och det åskådliggörs i den här boken”.
– När skolans problem tas upp så diskuteras allt för ofta elevsammansättning och den dominerande trenden är att det är fel på eleverna. Man diskuterar också likvärdighet inom skolan och då kan man hamna var som helst. Alla kan vara like dåliga, men de är likvärdiga …
Sara Svanlund, vice ordförande Lärarnas Riksförbund påpekade att vi alla är produkter av skolsystemet.
–Vi kan se på PISA-resultaten att vissa reformer har lett till ökade skillnader i resultat. De bättre eleverna får bättre resultat och de sämre eleverna får sämre resultat. Vi har helt enkelt fått en ökad spridning.
Text: Victoria Svensson
Läs debattartikel i SvD om boken
Diskussion om "Glädjeparadoxen" i SR/Studio Ett med Gabriel Heller Sahlgren