Rekrytering till lärare är ett av skolans problem

Regeringen har utsett en kommission som i början av 2017 ska föreslå hur skolan kan bli bättre. Kommissionen ska analysera problem och titta på varför skolresultaten faller. Ett stort antal nationalekonomer är framstående forskare på skolans område, men ingen nationalekonom finns med i kommissionen.

Seminariet hölls  på Armémuseum i Stockholm. Lokalen var i det närmaste fullsatt och frågorna många från en engagerad publik. Foto: Fredrik Eriksson.

Detta var utgångpunkten för det seminarium som IFN arrangerade på onsdagen. Fyra nationalekonomer hade bjudits in för att under ledning av Sanna Rayman, Dagens Samhälle, diskutera vad de sjunkande resultaten i den svenska skolan kan bero på. Forskarna var Karin Edmark, Stockholms universitet, Gabriel Heller Sahlgren, London School och Economics, Jonas Vlachos, Stockholms universitet och Björn Öckert, Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU). Alla, förutom den senare, är affilierade till IFN.

Magnus Henrekson konstatera att en lång rad nationalekonomer är framstående forskare på skolans område. Foto: Fredrik Eriksson.

Magnus Henrekson, professor och vd för IFN, inledde seminariet med att konstatera att en lång rad nationalekonomer är framstående forskare på skolans område. Han pekade på att utvärdering behövs för att vi på ett mer systematiskt sätt ska få kunskap om vad eleverna lär sig och därmed kunna höja kunskaperna. Han avslutade med att konstatera att ”om vi inte har hög kvalitet i vårt utbildningsystemet så kommer det på lång sikt bli svårt att upprätthålla välståndet”.

Moderatorn Sanna Rayman inledde med att fråga panelen om när i tiden de svenska skolresultat började sjunka.

– Nedgången har otvivelaktigt inträffat och det på alla nivåer i skolan och i alla ämnen och bland alla typer av elever. Nedgången tycks ha börjat i slutet av 1980-talet, dvs. före de stora skolreformerna på 90-talet, svarade Björn Öckert.

Han förklarade att nedgången börjar i tidig ålder och förstärks efter hand. Detta innebär att det är tidigt i skolan som något händer och där som åtgärder behöver sättas in.

– Det finns tecken på att nedgången under 2000-talet är dramatisk, sa Jonas Vlachos.

Här ger dock olika mätningar olika resultat. Och, konstaterade Björn Öckert, det är svårt att mäta absoluta kunskapsförändringar, särskilt bakåt i tiden. Resultat före 2000-talet är osäkra.

Björn Öckert förklarade att nationalekonomer är bra på att studera effekter och marknader, bland annat skolmarknader. Till höger ses Jonas Vlachos. Foto: Fredrik Eriksson.

I Skolkommissionens direktiv lyfts likvärdighet i utbildningen fram, sa Sanna Rayman och bad panelen definiera.

– Likvärdighet betyder att skolorna ska ha ungefär samma kvalitet, dvs. att en elev – givet sina förutsättningar – ska lära sig ungefär lika mycket oberoende vilken skola han eller hon gått i, sa Jonas Vlachos.

Björn Öckert förklarade att det finns forskning som visar att resursförstärkningar i skolan mest kommer de svagare eleverna till godo. Karin Edmark påpekade att det finns en inneboende motsättning mellan likvärdighet och att eleverna kan välja skola och pedagogik, och att detta är något man behöver diskutera – liksom hur mycket skolan ska vara en smältdegel av människor från olika delar av samhället. Gabriel Heller Sahlgren menade å sin sida att det inte är säkert att elever blir mer positivt inställda till varandra bara för att de ”blandas”.

Segregering per skola eller per klass, finns det någon optimal balans, undrade Sanna Rayman.

– Det beror på vårt mål, sa Heller Sahlgren som inte tror på kamrateffekten, dvs. att duktiga elever drar med sig mindre duktiga elever.

En fråga är ifall skolor kompenserar för olika externa faktorer, exempelvis förändrad elevsammansättning. Björn Öckert förklarade att knappast något förändrats på detta område trots att skolan gått från statlig till kommunala huvudmän. Han menade att den ökade segregationen skolor emellan beror på boendesegregationen men även det fria skolvalet. Samtidigt finns det inte något som tyder på att kvalitetsskillnaderna har ökat mellan skolorna. Detta trots att vi vet att skolor som har en ”gynnsam elevpopulation” har mycket lättare att dra till sig lärare och rektorer, påpekade Jonas Vlachos.

– Det är möjligt att kompensation spelar en roll när det blir fler elever i populära skolor och få kvar i den mindre populära, sa Karin Edmark och fortsatte: Det är glädjande resultatet att elevernas bakgrund, över tid, inte spelat så stor roll, men det betyder inte att skolval inte spelar någon roll eller att vi väljer på fel parametrar.

– Vi vet att föräldrar i dag bryr sig väldigt mycket om vilken skola de sätter sina barn i. Samtidigt visar IFAU att kvalitetsskillnaderna är närmast försumbara. Då måste man dra slutsatsen att föräldrarna är felinformerade. Och är det inte någon större skillnad mellan skolor så är detta viktig information både för föräldrar och politiker, sa Jonas Vlachos och fortsatte:

– Samtidigt finns det nog ingen förälder som tror på detta resultat …

Han menade att väljer man skola med tanke på elevsammansättning snarare än kvalitet så är det fria skolvalet inte någon särskilt positiv drivkraft i skolan.

Med den stora flyktingströmmen finns det skäl att anta att vi kommer att ha en än större segregation i framtiden, ansåg Sanna Rayman och hänvisade till Gabriel Heller Sahlgren som har tittat på hur resultaten i Pisa-undersökningar påverkats av elever med icke-svensk bakgrund. Han har funnit att 25–29 procent av resultatfallet kan förklaras med dessa elevers resultat. Under seminariet sa han att detta eventuellt även kan ha spill over-effekter på svenska elever genom att resurser omfördelas till invandrareleverna. Men, konstaterade han, det är svårt att studera denna fråga.

 

Karin Edmark (längst till höger) har i första hand forskat om skolval, friskolor och skolkonkurrens.

Har skolan fått sämre förutsättningar eller gör skolan ett sämre jobb, funderade Jonas Vlachos och svarade att skolan har fått svårare förutsättningar men att det samtidigt finns saker som motverkar detta, exempelvis att föräldragenerationen under hela perioden blivit mer och mer välutbildad. Och, sa Vlachos, även om vi plockar bort de 30 procenten med invandrarbakgrund så är det ändå en dramatisk nedgång i kunskap bland elever i svenska skolan.

– Vi ser att fler flyktingar kommer till Sverige och en ökad segregering. Sannolikt kommer detta att kräva omfördelning av resurser mellan skolor. Med det fria skolvalet blir det viktigt att se till att dessa elever hamnar rätt, sa Karin Edmark.

Vad är det då som i huvudsak bidragit till att skolans resultat fallit så kraftigt?

– Den mest sannolika förklaringen till resultatfallet är den försämrade undervisningskvaliteten. Skolforskningen visar att lärare är extremt viktiga men inte exakt hur de är viktiga, sa Jonas Vlachos.

Hur har då skolans arbetssätt förändrats?

Panelen diskuterade och kom fram till att forskarna vet ganska lite om vad som skett men att eget arbete och idén om läraren som mentor snarare än kunskapsförmedlare, har införts.

Finns det motsättning mellan elever trivsel och att lära sig?

– Det är ansträngande att studera och mycket handlar om att motivera, svarade Björn Öckert.

– Eget arbete har ökat och undervisningen blivit mindre lärarledd. Den nationalekonomiska forskningen tyder på att sådan undervisning inte är särskilt bra. Liknande metoder infördes i Kanada och där sjönk resultaten på mycket kort tid, sa Gabriel Heller Sahlgren.

Jonas Vlachos ville nyansera bilden av att vi har en ”flumskola”. Han menade att på många sätt har skolan blivit hårdare, bland annat på grund av antagning till gymnasiet på betyg.

Paradoxalt är att i svenska skolor har vi lite undervisningstid och förhållandevis hög lärartäthet och ändå arbetar de svenska lärarna, i en internationell jämförelse, flest timmar och är mest stressade och vantrivs mest med sin arbetssituation, sa Jonas Vlachos. Foto: Fredrik Eriksson.

– En generell trend är att föräldrar och elever i dag känner sig berättigade att pressa lärare mer än vad man gjorde för 30, 40 år sedan, sa Gabriel Heller Sahlgren.

Han menade att det är kulturella förändringar som ligger bakom denna utveckling och fortsatte:

– Det är inte självklart att man lär sig mer för att man trivs i skolan. Titta på länder som Korea, Polen, Lettland och Estland. De har låg elevlycka och gillar inte sina lärare, men de lär sig. Medan de svenska eleverna har bättre självförtroende, kanske på grund av de nya metoderna. De tror att de är bättre fast de är sämre.

Björn Öckert kastade in en brasklapp:

– Vi spekulerar om detta, men vi vet inte. Kan raset bero på minskade resurser? Sannolikt inte. Kan det vara lärarnas kompetens? Nja, men blir det nog på sikt. Kan det vara friskolor? Den evidens som finns tyder på att friskolorna har en svagt positiv effekt. Kan det vara invandring? Ja kanske lite. Men, då blir det bara en förklaring kvar, att det måste vara något som händer i skolan – arbetssätt och undervisning. Men vi saknar bra forskning om effekter av bra undervisning.

Öckert ställde frågan varför vi fortfarande vet så lite. Han gav ett tudelat svar: 1) före 2000-talet saknades data om elever och resultat främst i lägre åldrar; 2) forskningstraditionen på skolans område har till stor del uteslutit effektutvärderingar.

– Vad vi vet, sa Jonas Vlachos, är att lärarnas kompetens har fallit väldigt dramatiskt sedan 1990–95. Jag skulle vara förvånad om inte detta bidragit. Det finns studier som visar att lärarnas ämneskompetens är viktig för vad eleverna lär sig. Detta är inte något som har prioriterats av huvudmännen. Det är väldigt många lärare som undervisar i ämnen som de har ingen eller för liten kunskap i.

Panelen diskuterade höjda lärarlöner och menade att detta inte är någon undermedicin för att höja yrkets status, vilket OECD rekommenderat Sverige efter fallet i Pisa. Ett problem är att välja ut vilka lärare som är bra på att bibringa eleverna kunskap. Och detta, sa Karin Edmark, kan man inte detaljreglera. Det är upp till varje skola och rektor.

Seminariet som hölls på Armémuseum var närmast fullsatt.

Panelen diskuterade betygssystemet innan publiken släpptes in för att ställa frågor. Alla fyra paneldeltagarna förespråkade ett nytt betygsystem. Björn Öckert och Jonas Vlachos var överens om att det är orimligt med ett system med icke-godkänt.

– Skarpa påföljder för de elever och skolor som inte får godkänt skapar fokus på de svagaste eleverna, vilket tar resurser från den generella undervisningen. Det finns anekdotisks bevis för att dessa elever tar fruktansvärt mycket av lärarnas och skolornas tid. Jag tror detta är en viktig förklaring till resultatnedgången. Det råder en dom-här-eleverna-klarar-sig-ändå-attityden. Paradoxalt är att i svenska skolor har vi lite undervisningstid och förhållandevis hög lärartäthet och ändå arbetar de svenska lärarna, i en internationell jämförelse, flest timmar och är mest stressade och vantrivs mest med sin arbetssituation. Något görs fel organisatoriskt!

Karin Edmark påpekade att ”det är viktigt att mäta elevernas kunskaper, inte att se bra ut i systemet”. Hon sa att det dock är väldigt svårt att konstruera ett sådant system:

– Här är en hel del på gång och nya former av prov som inte kräver så mycket av lärarens tid för att rätta.

Björn Öckert föreslog att betyg förankras i någon typ av objektivt mått på elevernas kunskaper, exempelvis genomsnittnivå på nationella prov per skola. Det skulle stävja tendenser till betygsinflation.

Text: Elisabeth Precht