I bilden ses från höger: Peter Lindgren, Stefan Kallström-Jansson och Erik Wahlberg.
Erik Wahlberg, Praktikertjänst och Stefan Kallström-Jansson, Stockholms läns sjukvårdsområde, var två av flera paneldeltagare. De menade att rapporten är värdefull för att fastställa vilka ersättningssystem man ska ha. Även Lars Kolmodin, Region Halland och Jan Steen, Region Skåne, gav sina synpunkter på ämnet, liksom Anna Glenngård, ekon.dr vid Lunds universitet, som kommenterade rapporten. Hon menade bland annat att vi "i dag fokuserar mycket på kvalitet, men att vi måste ha rätt mål för att få bättre kvalitet".
Anna Glenngård, Lunds universitet, kommenterade rapporten.
"Under de senaste 30 åren har styrningen av vården i Sverige förändrats. Vårdgivare styrs alltmer med ekonomiska incitament. Eftersom det är landstingen som beslutar hur ersättningen ska utformas finns det stora variationer mellan olika delar av landet", skriver Ilinka Benson, SNS, och Henrik Jordahl, IFN, i inledningen till rapporten. De två leder IFN/SNS projektet Från välfärdsstat till välfärdssamhälle.
I rapporten förklaras fördelar och nackdelar med olika former av ersättning – som oftast används i olika kombinationer. Grunden är att fast ersättning ges oberoende av hur mycket som görs och att rörlig ersättning grundas på hur mycket som levereras. "Vid rörlig ersättning finns incitament att utföra så mycket som möjligt, vilket inte är fallet vid fast ersättning" förklarar rapportförfattaren.
I bilden från vänster lyssnar Jan Steen, Region Skåne, Lars Kolmodin, Region Halland och Anna Glenngård till Peter Lindgren.
Huvudmodellen inom svensk primärvård är så kallad kapitation, dvs. att ersättningens storlek baseras på antalet patienter som vårdgivaren ansvarar för. Denna ersättningsmodell kombineras oftast med exempelvis någon typ av ersättning för uppfyllda mål eller "böter" ifall man exempelvis har allt för långa köer. Inom specialistvården gäller istället anslag, dvs. att ersättningen baseras på en i förväg bestämd budget.