”Vad man kan ha för användning som praktisk forskare av att ha varit aktiv vid IUI? Så pass mycket att det skulle ta för lång tid att berätta om det”, inledde Wallander med. Han verkade först som utredare vid IUI i fyra år, var sedan borta i fyra år, och återkom därefter som chef under åtta år.
Den första lektionen på IUI, berättade Wallander, var ”nyttan av kallbad” – att kastas i det kalla vattnet och lära sig simma. Ett riktigt kallbad var ett utredningsuppdrag från Ingvar Svennilson för Uddeholmsbolaget om skogsarbetarnas bortfall. Wallander skulle undersöka vad det berodde på och vad som skulle göras åt det – på tre dagar skulle han förbereda hur det skulle presenteras för bolaget.
Svennilson var inte hans läromästare, i realiteten hade de väldigt lite kontakt. Snarare var det ekonomerna Erik Dahmén, Erik Höök och Erik Rust, senare IUI-chefen Ragnar Bentzel (känd som ”Naja”) och styrelseordföranden Marcus Wallenberg (”Dodde”) som stod för läromästarrollen.
Metoden i utbildningsverksamheten på IUI som Wallander föredrog var ett ”informellt och ständigt fortgående samtal”. Spontana möten som ledde till samtal om problem, lära och lösa var det som gav arbetet liv. Detta måste dock uppmuntras och stimuleras, vilket ingår i chefsrollen. Som forskarutbildare ansåg Wallander det viktigt att söka utröna sanningen, ge en riktig bild av verkligheten. Man ska vara medveten om ens egna värderingar och kunna bortse från dem. Tror man på de resultat man kommer fram till, då ska man publicera dem. Man ska stå fast vid slutsatserna om vilken politik som ska drivas också, även om det är impopulärt, framhöll Wallander.
Wallander betonade slutligen den enorma betydelse som enskilda personer har haft. Det kom ständigt upp i samtalen med ”Dodde”, Marcus Wallenberg, som själv var ett bra exempel. Det har också präglat det praktiska arbetet – det gäller att få tag på dessa personer, stimulera dem, skydda dem (de brukar ofta vara ganska besvärliga), och se till att de får fullt utslag för sin begåvning.