Swedenborgs inlägg på konferensen handlade om debatten som väcktes 1976 när det meddelades att Milton Friedman fått ekonomipriset, och som hon och Bo Axell blev inblandade i när de var vid IUI.
Chilekommittén anklagade Friedman för att stödja svält- och repressionspolitiken i Chile efter juntans övertagande, att han var rådgivare till Pinochet och åkte i skytteltrafik till Chile. Det blev stora rubriker i media dagen efter. Först en dryg månad efter prismeddelandet visade DN att Friedman inte hade varit rådgivare till Pinochet, Friedman hade bara varit där en gång 1975 i sex dagar, och då bara gett rådet att man borde reducera inflationen (som då låg på 300 %). Proteststormen var dock redan ohejdbar i Sverige. Ragnar Bentzel fick förklara att det var mot vetenskaplig bakgrund Friedman fått priset. Därutöver var det bara tre nationalekonomer som yttrade sig till förmån för Friedman: Claes-Henric Siven, Assar Lindbeck och Sven Rydenfeldt.
När Friedman kom till Stockholm var det under tung polisbevakning. 4,000−5,000 demonstranter befann sig utanför Konserthuset under prisutdelningen och skanderade slagord. Även vid Nobelföreläsningen på Handelshögskolan var det protester utanför.
Swedenborg och Axell gjorde på Vetenskapsakademins uppdrag en pressjämförelse med utländska källor. De fick tjänstledigt från IUI för att utföra detta uppdrag. Resultatet blev en rapport och sedermera en bok, där de visade att pressen brustit i faktakontroll och saklighet, samt andra pressetiska regler. En annan anledning var den politiska tidsandan, och att journalisterna var okunniga om Friedman och om nationalekonomi i allmänhet. Det var också djupt tragiskt att den nationalekonomiska professionen med få undantag teg, påpekade Swedenborg. Äldre nationalekonomer deltog inte i debatten, inte ens de som var förtrogna med Friedmans forskning. Många tycktes skrämda av den högljudda opinionen.
Tiderna har förändrats, konstaterade Swedenborg, pendeln har svängt åt andra hållet. När Friedman var i Sverige 1991 talade han på Handelshögskolan och möttes av närmast hysteriska applåder från publiken. Den bestående lärdomen är att forskare måste känna ett ansvar att delta i samhällsdebatten. De måste bekämpa åsiktskonformism, och får inte ”dra sig in i sin privata sfär när debattklimatet blir för besvärligt”, som Friedman uttryckte det. IUI/IFN får inte bli ett elfenbenstorn, avslutade Swedenborg.