I boken driver Caplan den kontroversiella tesen att ekonomisk politik ofta är ineffektiv på grund av att väljarna är ekonomiskt okunniga. En tes som står i skarp kontrast mot de betydligt mer utbredda uppfattningarna att väljarna – åtminstone som kollektiv – kan avgöra vilken politik som är den bästa och att avvikelser från en sådan politik beror på särintressen, lobbying och rent-seeking. I sin bok belägger Caplan empiriskt att experter (i form av nationalekonomer) och lekmän (i form av andra amerikaner) i många fall har skilda uppfattningar om ekonomisk politik och att dess skillnader inte uppträder som slumpmässiga avvikelser utan som systematiska skevheter i fyra riktningar.
Jämfört med nationalekonomer är amerikaner i allmänhet mer benägna att tvivla på marknader, att vara skeptiska till utlänningar och andra länder, att förespråka arbete istället för mekanisering, och att se pessimistiskt på den ekonomiska utvecklingen. Dessa skillnader kvarstår när man jämför personer med samma kön, etnicitet, inkomst etc., vilket utesluter alternativa förklaringar där nationalekonomer själva utgör ett särintresse. Om man, som Caplan, antar att experterna oftare har rätt framträder ett demokratiskt informationsproblem. Seminariet gav upphov till livliga diskussioner bland annat om vad expertis är och om det egentligen går att göra så mycket åt det beskrivna informationsproblemet.