Valfrihet och privata utförare kan skapa bättre välfärdstjänster, men bara om reglerna ger brukare och entreprenörer relevant kunskap. Studien visar varför många kvasimarknader inte lever upp till förväntningarna och vilka institutioner som kan stärka innovation och kvalitet.
Många länder har infört så kallade kvasimarknader inom skola, vård och omsorg. Staten fortsätter att finansiera tjänsterna, men olika offentliga, privata och ideella utförare konkurrerar om att tillhandahålla dem. Förhoppningen är att konkurrens och privata initiativ ska öka kvaliteten, effektiviteten och innovationsförmågan utan att tillgången till välfärdstjänster blir beroende av individens betalningsförmåga.
Studiens huvudpoäng är att konkurrens och vinstdrivande aktörer kan vara nödvändiga för att kvasimarknader ska fungera väl, men att det inte räcker. För att entreprenörskap och innovation ska bidra till bättre välfärdstjänster krävs ett institutionellt ramverk som hjälper både utförare och brukare att skapa och använda relevant kunskap.
Varför välfärdstjänster behöver innovation
Kostnaderna för utbildning, vård och omsorg tenderar att öka snabbare än i många andra delar av ekonomin. En viktig orsak är att dessa tjänster ofta är personalintensiva och svåra att rationalisera på samma sätt som varuproduktion. Samtidigt ökar efterfrågan på dem när inkomsterna stiger.
Om kvaliteten ska kunna upprätthållas utan att kostnaderna blir allt svårare att bära krävs innovationer: nya sätt att organisera, producera och förbättra tjänsterna. Det var också ett viktigt argument bakom införandet av kvasimarknader. Men vilka regler och kunskapssignaler behöver finnas för att entreprenörer ska kunna fatta bra beslut?
Tre sätt att förstå entreprenörskap
Studien utgår från tre klassiska synsätt på entreprenörskap. Det första, förknippat med Frank Knight, betonar entreprenörens beslut under osäkerhet. Entreprenörer satsar resurser utan att veta om deras idéer kommer att fungera. I välfärdssektorn begränsas detta ofta av fasta priser, reglerad etablering och svagare koppling mellan ägande, ansvar och avkastning.
Det andra synsättet, förknippat med Israel Kirzner, ser entreprenören som en aktör som upptäcker möjligheter som andra ännu inte sett. På vanliga marknader visar priser, vinster och förluster var sådana möjligheter finns. På kvasimarknader är priser ofta politiskt eller administrativt bestämda, vilket gör det svårare att upptäcka vilka tjänster som faktiskt värderas högre.
Det tredje synsättet, förknippat med Joseph Schumpeter, lyfter fram entreprenören som innovatör. Här är problemet att välfärdstjänster ofta omgärdas av detaljerade krav och svaga kvalitetsmått. Utförare kan då få incitament att förbättra det som mäts snarare än det som skapar värde för brukarna.
Kunskapsproblem i kvasimarknader
Brukare kan ha svårt att bedöma kvalitet, särskilt inom komplexa tjänster som skola och äldreomsorg. Utförare kan i sin tur ha svårt att veta vilka förbättringar som faktiskt uppskattas och vilka arbetssätt som ger bäst resultat. Myndigheter kan inte heller fullt ut veta detta i förväg.
Kvasimarknader behöver institutioner som skapar bättre information och mer tillförlitliga återkopplingsmekanismer. Utan sådana institutioner riskerar både offentliga och privata utförare att styras fel.
Valfrihet, bättre information och kontrollerade misslyckanden
Studien pekar ut tre reformområden. 1. Valfriheten bör stärkas. När pengar följer brukaren kan brukarnas val ge viktig information om vilka utförare och arbetssätt som fungerar. För att detta ska ha effekt måste marknaden vara tillräckligt stor för att nya aktörer ska kunna etablera sig. 2. Det behövs bättre kvalitetsmått och starkare ryktesmekanismer. Objektiva mått bör vara begripliga och fokusera på resultat snarare än detaljerade processkrav. De kan kompletteras med väl utformade brukarundersökningar och omdömessystem. 3. Misslyckanden måste hanteras utan att brukare drabbas i onödan.
Mer än en fråga om privat eller offentligt
Studien argumenterar inte för att alla problem löses genom privatisering. Utfallet beror på hur kvasimarknaderna utformas. Vinstdrivande företag kan spela en viktig roll, men bara om reglerna gör det lönsamt att skapa verkligt värde för brukarna. På motsvarande sätt kan offentliga utförare fungera bättre om de verkar i en miljö där jämförelser, valfrihet och återkoppling ger tryck på förbättring.
Den avgörande frågan är vilka institutioner som gör det möjligt för brukare, entreprenörer och myndigheter att lära sig vad som fungerar och att agera utifrån den kunskapen.
