Allt fler länder är representerade i världseliten inom sport, schack, teknik och gastronomi. Denna studie föreslår att elitdeltagande kan användas som ett kompletterande mått på global utveckling – mindre beroende av svårtolkade inkomstjämförelser.
Hur ska global utveckling egentligen mätas? Vanliga mått, som BNP per capita, fattigdomsgränser och global inkomstojämlikhet, bygger ofta på så kallade köpkraftsjusterade inkomster. Sådana mått är osäkra. Särskilt svårt är det att avgöra hur väl låga priser i fattigare länder speglar människors faktiska möjligheter att delta i aktiviteter som kräver internationellt prissatta resurser, som resor, utrustning, utbildning och avancerad infrastruktur.
I denna uppsats föreslås därför ett annat sätt att studera global utveckling: vilka länder som lyckas delta i globala elitaktiviteter. Tanken är enkel. Om fler länder har fått bättre materiella förutsättningar, bättre hälsa, mer fritid, fungerande institutioner och ökad integration i världsekonomin, bör detta också synas i vilka länder som finns representerade i världstoppen inom olika områden.
Elitdeltagande som utvecklingsmått
Studien undersöker deltagande i den globala eliten inom flera områden: tennis, golf, alpin skidåkning, schack, superdatorer, restauranger i världsklass samt förekomsten av nationella fotbollslag. För idrotterna och schack används etablerade världsrankningar. För superdatorer används internationella listor över de mest kraftfulla datorerna, och för restauranger används rankningen The World’s 50 Best Restaurants.
För varje område räknas hur många länder som finns representerade i toppen och hur koncentrerad denna representation är. Om ett fåtal länder dominerar blir koncentrationen hög. Om fler länder delar på platserna ökar mångfalden. Måtten justeras också för att antalet länder i världen har ökat sedan 1970.
Fler länder når världstoppen
Huvudresultatet är tydligt: i samtliga undersökta områden har den globala elitens nationella mångfald ökat och koncentrationen minskat. Utvecklingen är inte lika stark överallt. Herrarnas alpina skidåkning har bara blivit något mer internationellt spridd, vilket inte är förvånande eftersom sporten kräver särskilda klimatförutsättningar och dyr infrastruktur. Kvinnlig golf uppvisar däremot en mycket stor ökning i geografisk bredd.
Även schack, tennis, restauranger och superdatorer visar en tydlig rörelse mot större global spridning. Det betyder inte att alla länder har lika stora möjligheter att nå toppen, eller att ekonomiska skillnader har försvunnit. Men resultaten tyder på att fler länder än tidigare har tillräckliga resurser och institutionella förutsättningar för att delta på mycket höga nivåer i aktiviteter som tidigare dominerades av ett fåtal rika länder.
Fotboll har lägre tröskel
Studien inkluderar också ett enklare mått: om ett land har ett officiellt nationellt fotbollslag. Här är tröskeln lägre än övriga mått. Andelen länder med herrlandslag i fotboll var redan hög 1970 och är i dag i praktiken heltäckande. Den största förändringen gäller kvinnliga landslag. År 1970 saknades sådana nästan helt, medan de i dag finns i nästan alla länder. Detta speglar inte bara ekonomisk utveckling, utan också förändrade normer och institutioner.
Ett komplement, inte en ersättning
Studien gör inte anspråk på att ersätta inkomstmått. BNP, fattigdomsmått och inkomstfördelning är fortfarande centrala för att förstå global utveckling. Däremot visar analysen att det finns värdefull information i icke-monetära mått som fångar faktisk deltagandeförmåga i globalt jämförbara aktiviteter.
Resultaten bör därför tolkas som ett kompletterande perspektiv på global utveckling. De visar att den globala toppen inom flera krävande områden blivit mindre nationellt koncentrerad. På så sätt ger studien stöd för bilden av en värld där fler länder än tidigare har kapacitet att delta i avancerade, internationellt jämförbara verksamheter.
