Allt fler förespråkar att EU ska ta på sig en alltmer ambitiös roll och driva igenom omfattande, expansiva och riktade industrisatsningar för att påskynda klimatomställningen. Vi menar att denna strategi är behäftad med många problem och faror. Risken är att de realpolitiska svårigheterna överväger de potentiella fördelarna.
Den Europeiska Unionen har under senare år integrerat miljö- och industripolitik med målet att möta klimatutmaningar och stärka konkurrenskraften. Stora offentliga investeringar riktade mot gröna projekt, som den europeiska gröna given, har dock väckt frågor om effektiviteten och riskerna med en centralstyrd strategi. Vi analyserar lämpligheten av att bedriva en aktiv industripolitik med gröna förtecken på en överstatlig EU-nivå.
Toppstyrning riskerar bli ineffektiv
Klimatförändringarna är ett viktigt problem som inte bör negligeras, men det finns anledning att kritiskt granska EU:s nuvarande strategi och den nyvunna entusiasmen för statliga initiativ. I vår artikel identifierar vi flera problem och risker som är kopplade till denna strategi.
Till att börja med är många klimatutmaningar komplexa och svåra att direkt lösa genom toppstyrda initiativ. Politiker och byråkrater saknar ofta den information och kompetens som krävs för att välja vilka lösningar som ska få bukt med miljöproblemen och vilka framtidens vinnande teknologier, produkter och företag är. Detta riskerar att leda till många misslyckade projekt och att skattepengar förslösas.
Därutöver riskerar omfattande statliga stöd att gynna lobbying och specifika grupper, vilket kan snedvrida konkurrensen. Historiska exempel, som misslyckade satsningar på vätgasprojekt och ineffektiva gröna investeringar, understryker problemen med politiska felinvesteringar.
Fördelar med decentralisering och marknadsneutralitet
I stället för att förlita sig på en omfattande, centraliserad industripolitik, föreslår vi en mer decentraliserad och marknadsneutral strategi. Vi menar att den politiska sektorn bör fokusera på att skapa ett stabilt och transparent institutionellt ramverk, där innovation och konkurrens får leda utvecklingen utan överstatliga pekpinnar. Traditionell miljöpolitik innefattande miljöskatter, regleringar och rena förbud har historiskt fungerat väl för att till exempel minska luftföroreningar och andra miljöfarliga gifter inom EU.
Ett välfungerande system för handel med utsläppsrätter, utan undantag för vissa branscher och länder, kan ge företag ekonomiska incitament att minska utsläpp utan behov av direkta subventioner. Generella forsknings- och utvecklingsavdrag kan också stimulera innovation utan att snedvrida konkurrensen på samma sätt som riktade bidrag riskerar att göra.
För att säkerställa en hållbar grön omställning och undvika ineffektiv resursanvändning bör EU vara restriktiv vad gäller omfattningen av toppstyrda gröna satsningar från Bryssel. I stället bör fokus så långt som möjligt ligga på marknadsdrivna decentraliserade lösningar med teknologi- och konkurrensneutrala regleringar.
