Trots sin nyckelroll i tillväxtprocessen uteslöts entreprenören från nationalekonomins huvudfåra, men har nu skenbart återkommit i den neo-Schumpeterianska tillväxtteorin. Men teorin bortser från genuin osäkerhet, vilket gör att modellerna ger ofullständig vägledning till beslutsfattare som vill stimulera den ekonomiska tillväxten.
De neo-Schumpeterianska tillväxtmodellerna, som introducerades i början av 1990-talet, syftade till att integrera nationalekonomen Joseph Schumpeters ”skapande förstörelse” i de gängse ekonomiska teorierna om tillväxt.
Vinsterna från innovationerna antas dock följa en objektivt sann och i förväg känd sannolikhetsfördelning, vilket gör att ett korrekt förväntat värde på vinsterna kan beräknas när investeringar görs i innovativ verksamhet. Antagandet innebär att entreprenören görs överflödig, eftersom vem som helst kan fatta beslut om innovationen: investera om det förväntade värdet är positivt. Entreprenörens ekonomiska funktion kan endast förklaras om innovationer antas kännetecknas av genuin osäkerhet, dvs. om vinsten inte går att beräkna vid investeringstillfället.
Nya tillväxtmodellernas tillkortakommanden
Neo-Schumpeteriansk tillväxtteori ger därmed ofullständig vägledning till beslutsfattare som vill stimulera den ekonomiska tillväxten genom att den bortser från en central kausal mekanism för att förstå ekonomisk tillväxt. Utöver att förbise entreprenörens unika roll för skapande förstörelse och ekonomisk tillväxt leder detta till en bristande förståelse för bl.a. innovationer, företagande, vinster och finansmarknadernas roll.
Detta förbiser entreprenörens unika roll och beaktar inte på ett tillfredsställande sätt ekonomiska faktorer som är avgörande för ekonomisk tillväxt, såsom innovation, aktivt ägande, vinster och finansmarknadernas roll.
Policyrekommendationer som leder fel
Dessa begränsningar kan leda till felaktiga eller alltför snäva policyrekommendationer, särskilt sådana som överbetonar vikten av investeringar i forskning och utveckling (FoU).
I stället bör rekommendationerna fokusera mer på åtgärder som förbättrar kommersialiseringen och spridningen av innovationer, speciellt entreprenörers roll som aktiv ägare och förutsättningarna för växande företag. Ytterst är det entreprenören som ägare som beslutar om företaget ska genomföra en innovation och som bär osäkerheten i form av residualinkomsttagare.
När företaget växer måste entreprenörerna delegera beslut till intraprenörer, dvs. anställda som ansvarar för innovationer, och riskkapitalister som tar en aktiv roll för att finansiera, leda och utveckla företagen. Växande företag och snabb ekonomisk utveckling kräver därför goda incitament inte bara för entreprenörer utan också för intraprenörer och riskkapitalister. En gemensam drivkraft är att framgångsrika innovationer skapar vinster som dessa aktörer får ta del av. Beskattningen av aktiva ägare, intraprenörer (t.ex. beskattning av personaloptioner) och riskkapitalister blir därför en avgörande policyvariabel för att påverka sysselsättning och ekonomisk tillväxt.
Det gäller alltså att undvika att politikåtgärder begränsas till åtgärder som kan härledas ur de neo-Schumpeterianska tillväxtmodellerna.
