Snabb och omfattande utfasning av produktionsanläggningar med stora klimatavtryck krävs för att uppfylla Parisavtalet. Det hävdas dock att mellanstatliga investeringsskyddsavtal kommer att försvåra detta. Denna uppsats diskuterar ett antal avtalsreformer som föreslagits och som kan begränsa problemet.
Mellanstatliga investeringsskyddsavtal skyddar investeringar mellan partnerländerna mot offentliga åtgärder, oavsett om de fattas på lokal eller nationell nivå. Avtalen ger också oftast privata investerare rätt att föra tvistlösningsprocesser mot värdländer om uppfyllandet av avtalet. Exakt vilka åtgärder som avtalen skyddar emot är oklart, eftersom avtalen oftast är vagt formulerade. Men tvistlösningsdomstolar har ibland ansett att avtalen ger ett mycket långtgående skydd. Exempel på tvister som lett till att investerare fått kompensation är Vattenfalls krav på ersättning från Tyskland för den tyska utfasningen av kärnkraft, och ett stort antal tvister som Spanien dragits in i p g a avveckling av stöd till förnybar energi.
Kritiken mot avtalen
Avtalen har kritiserats på en lång rad punkter. På senare tid har kritiken framför allt gällt konsekvenserna för klimatpolitiken. De anses riskera att värdländer avstår från önskvärda klimatåtgärder. Särskilt ifrågasatt är det s.k. Energistadgefördraget, ett investeringsskyddsavtal för energisektorn med ett femtiotal medlemmar, inklusive EU, alla EU:s medlemsländer förutom Italien, Storbritannien och Japan.
Jämförelse av avtalsreformer
Denna studie jämför de ekonomiska konsekvenserna av ett antal föreslagna avtalsreformer i en teoretisk modell. Utgångspunkten i analysen är en situation med en utlandsägd investering med negativ klimatpåverkan, som skyddas av ett investeringsskyddsavtal. Investeringen är strandad i det att värdlandet avstår från att reglera produktionen på grund av avtalet. Studien jämför effekterna av att i en sådan situation reformera kompensationskraven i avtalet, tvistlösningsmekanismen, eller att ändra reglerna beträffande ensidig eller gemensam uppsägning av avtalet.
Reformerna utvärderas enligt två kriterier: huruvida de kan lösa problemet med den strandade investeringen för alla situationer som kan uppstå i modellen, och huruvida reformerna är acceptabla för båda partnerländerna.
Olika effekter beroende på avtalsreform
Studien finner att minskade kompensationskrav kan ha önskvärda effekter för klimatet, men att de inte alltid gynnar värdlandet. Ett borttagande av talerätten för privata investerare har de omvända egenskaperna. Det är inte alltid effektivt ur klimatsynvinkel, men när det har effekt gynnar det båda länderna. En förkortning av den tid avtalat fortsätter att gälla efter att det unilateralt sagts upp (en s k "solnedgångsklausul"), har närmast motsatt effekt än avsett, genom att göra det mer attraktivt för värdlandet att skjuta på klimatåtgärder till efter att denna klausul upphört ha verkan. Slutsatsen är att det kommer vara svårt att omförhandla dessa slags avtal av klimatskäl.
Det kan noteras att avtal nu sägs upp även i praktiken på grund av klimathänsyn. Exempelvis har Energistadgefördraget nyligen omförhandlats för att göra det mer klimatvänligt. Men alla de stora EU-länderna, dock ej Sverige, har deklarerat att de ändå avser lämna avtalet, eftersom det inte är förenligt med Parisavtalet, och även EU-kommissionen rekommenderar att EU, såväl som medlemsländerna, ska lämna avtalet.
