Kina lanserade 2013 det s.k. Sidenvägsinitiativet (Belt and Road Initiative, BRI). Vi finner att syftet med BRI främst är att komma till rätta med inhemska kinesiska obalanser. BRI har vidare lett till ökad handel och ökade utländska investeringar av kinesiska multinationella företag.
Kinas engagemang i BRI-länder (Belt and Road Initiative) är betydande, både avseende olika typer av anläggningsarbeten och investeringar av kinesiska multinationella företag. Däremot är engagemanget mindre omfattande än vad det stundtals utmålas som och till dags dato lever det inte upp till den kinesiska målsättningen att investera åtminstone 10 biljoner kronor i de deltagande länderna. Vidare har engagemanget minskat sedan 2016, vilket endast delvis kan förklaras av pandemin och de omfattande kinesiska restriktioner som då infördes.
Det finns flera anledningar till att Kina är intresserat av att binda ihop länder med investeringar i infrastruktur. Det är tydligt att Kinas primära intresse för BRI beror på inhemska obalanser. En viktig sådan är att Kina har en betydande industriell överskottskapacitet. Att låna ut pengar till mottagarländer och låta kinesiska företag med egna insatsvaror bygga vägar, järnvägar och annan infrastruktur kan minska denna överskottskapacitet. Vidare är Kina en mycket stor importör av en mängd råvaror. Att trygga denna försörjning är ytterligare ett skäl till Kinas intresse för BRI. Slutligen är initiativet ett sätt för Kina att försöka höja inkomster och levnadsstandard i de västliga, relativt fattiga delarna av landet.
BRI innebär fördelar men också faror för deltagande länder
För mottagarländer av kinesiska investeringar och lån hägrar en möjlighet till handel som en följd av förbättrad infrastruktur. Detta tycks också ha skett, i synnerhet för handeln med Kina medan effekten på övrig handel har varit mer blygsam. Vidare är det framför allt handeln med råvaror som ökat, vilket ligger väl i linje med en av Kinas intentioner med BRI. I kvantitativa termer är handelseffekten av BRI för de deltagande länderna tämligen begränsad. Mer specifikt sjunker handelskostnader med ungefär tre procent och handeln ökar med högst fyra procent vid ett fullt utbyggt BRI.
BRI har även haft en positiv påverkan på kinesiska företags direktinvesteringar utomlands. Det är främst statsägda kinesiska företag som står för dessa investeringar och en stor andel sker inom branscher där Kina har en betydande överskottskapacitet, vilket även detta ligger i linje med de tidigare diskuterade drivkrafterna bakom Kinas engagemang i BRI.
Det finns även tydliga potentiella problem med BRI. Framför allt finns det en berättigad oro för att det kan leda till ökad korruption, ökad skuldbörda och minskat reformintresse. Ett grundläggande problem med kinesisk utlåning är den stora bristen på transparens i det kinesiska finansiella systemet, vilket ökar risken för negativa följder av BRI. För närvarande finns det akut risk för en finansiell kris i mer än en handfull länder som en följd av den skuldsättning som BRI inneburit.
