EU-kommissionens minimilönedirektiv syftar till att säkerställa en adekvat lägsta lön för alla arbetstagare i unionen. Uppsatsen granskar den underliggande ekonomiska analysen som direktivet baseras på. Slutsatsen är att sysselsättningsförlusterna av kraftigt höjda minimilöner underskattas samtidigt som minskningen av fattigdom överdrivs.
Den 28 oktober 2020 lade EU-kommissionen fram ett förslag till direktiv om reglering av minimilöner i EU, vilket antogs med stor majoritet av EU-parlamentet den 14 september 2022. Det primära syftet med direktivet, som avses vara rättsligt bindande för alla medlemsstater, är att säkerställa en adekvat lägsta lön för alla arbetstagare i unionen och att därigenom motverka fattigdom bland lågavlönade.
Direktivet kan få mycket stora konsekvenser för arbetsmarknaderna i unionen. Enligt EU:s egna bedömningar kan uppemot 20–25 miljoner arbetstagare komma att påverkas direkt av direktivet, då deras löner ligger under de höjda minimilöner som kan komma att införas. Därför är det ett rimligt krav att den underliggande ekonomiska analysen, som redovisas i ett särskilt dokument, är mycket väl underbyggd. Uppsatsen fokuserar på analysen av effekter på sysselsättning och fattigdom – två centrala variabler ur välfärdssynpunkt – i direktivets underlagsdokument.
Effekter på sysselsättning
EU-kommissionen analyserar sysselsättningseffekter i medlemsstaterna av höjda lagreglerade minimilöner upp till olika referensvärden – 50, 55 och 60 procent av medianlönen samt 40, 45 och 50 procent av genomsnittslönen. I analysen utgår kommissionen från medianen av 48 skattade s.k. sysselsättningselasticiteter i tidigare studier, vilken är tämligen låg och uppgår till -0,16. En negativ elasticitet visar hur mycket sysselsättningen minskar i procent när lönen, till följd av en höjd minimilön, ökar med en viss procent. En elasticitet på -0,16 innebär således att sysselsättningen minskar med 1,6 procent när lönen ökar med 10 procent.
Ett problem med analysen är att man antar att sysselsättningselasticiteten är linjär, dvs lika stor oavsett hur mycket minimilönen behöver höjas för att uppnå referensvärdena. Jag visar att antagandet kan ifrågasättas på både teoretiska och empiriska grunder. Gängse teorier för minimilönens sysselsättningseffekter utgår från att risken för en större negativ påverkan ökar när minimilönen höjs långt över den marknadsklarerande nivån. Kommissionen ignorerar också den evidens som pekar på betydande sysselsättningsförluster i de nordiska länderna, vilka till skillnad från andra medlemsstater sedan länge uppnått de högre referensvärdena.
Effekter på fattigdom
EU-kommissionens förhoppningar om effektiv fattigdomsbekämpning genom kraftigt höjda minimilöner framstår som överdrivna, och detta av fler skäl än underskattningen av de negativa effekterna på sysselsättningen. Ett grundläggande problem med att använda minimilöner för fattigdomsbekämpning är att deras träffsäkerhet är låg – de flesta som definieras som fattiga i EU arbetar inte eller är egenföretagare och många av dem som faktiskt berörs av minimilönehöjningar, t ex ungdomar, lever inte i fattiga hushåll. Denna slutsats stöds av flera empiriska studier som visar att minimilöner är ett trubbigt instrument för att minska fattigdom.
Alternativ till minimilöner
Det är en fundamental brist i analysen att EU-kommissionen inte tagit ställning till olika alternativ för att förbättra situationen för lågavlönade i unionen, eftersom det inte är någon självklarhet att minimilöner bör vara det viktigaste instrumentet i verktygslådan.
