En uppsättning rättsregler i den liberala demokratin garanterar frihet för den enskilde att själv forma sitt liv. Denna studie undersöker om dessa regler räcker till för att göra människor tillfredsställda med den frihet de har. Vi finner att de inte gör det på egen hand, men i samspel med social tillit, materiella resurser och demokrati.
Det finns mycket forskning om vad som påverkar människors livstillfredsställelse och lycka i livet. Inte minst visar det sig att institutioner – dvs. lagar som reglerar ekonomin, politiken och rättssystemet – spelar en viktig roll. I denna studie använder vi av oss ett mer specifikt mått på tillfredsställelse – om någon är tillfredsställd med den frihet hon eller han har att göra val i livet. Vi undersöker om de rättsregler som garanterar människor valfrihet är relaterade till om de är tillfredsställda med den valfrihet de har.
Frihet och tillfredsställelse
Vad talar för att de rättsregler som garanterar människor valfrihet i livet är positivt relaterade till om människor är nöjda med den valfrihet de har? Sådana lagar ger människor en försäkran om att de kan fatta de val de önskar i livet utan ingrepp av vare sig offentliga maktutövare eller andra medborgare. De får alltså försöka uppnå vilka mål de än må ha med sina liv, och om sådana försök resulterar i att de uppnås eller kan förväntas uppnås följer tillfredsställelse.
Vad talar för en negativ eller icke-existerande relation? Valfrihet må vara nödvändigt men inte tillräckligt för att uppnå målen i livet. Ett skäl kan vara att det därutöver behövs vad som kallats ”positiv frihet” – alltså resurser för att förverkliga det som lagarna anger vara tillåtet – eller att valfriheten äger rum i en kultur där människor litar på andra och nyttjar valfriheten till fruktbart samarbete.
Frihet i sig räcker inte
Vi undersöker hur relationen ser ut med hjälp av paneldata för 133 länder under perioden 2008–18. Våra data anger den andel av befolkningen över 15 år som är tillfredsställda med den valfrihet de åtnjuter. Som huvudsakliga förklarande variabler använder vi sju indikatorer på rättsligt garanterad frihet: rättsstatens kvalitet, säkerhet, rörelsefrihet, religionsfrihet, mötesfrihet, yttrandefrihet samt identitets- och relationsfrihet.
Resultaten indikerar att rättsligt garanterad frihet i stort sett inte förmår att skapa tillfredsställelse med valfrihet. Den enda indikatorn som är statistiskt signifikant är mötesfrihet. Däremot visar det sig att relationen blir positiv och signifikant i samspel med hög social tillit, hög BNP per capita och demokrati. Det tyder på att ”formell” frihet inte räcker för att människor ska känna sig nöjda med valfrihet – därutöver krävs materiella resurser, en kultur där de flesta litar på andra och demokrati.
