Vi studerar den psykiska hälsan hos doktorander i Sverige med hjälp av registerdata och finner att 7 (5) procent av doktoranderna får medicinering eller diagnos för depression (ångest) under ett givet år. Deras hälsa försämras dessutom mer än den för jämförbara grupper av studerande som inte doktorerar.
Många doktorander är överarbetade och stressade och dessa faktorer anses ofta påverka deras psykiska hälsa. Enligt en nyligen genomförd forskningsöversikt har 24 (17) procent av doktoranderna kliniskt signifikanta symtom på depression (ångest) och även självmordstankar förekommer. Rapporter om att psykiska problem är vanliga och att dessa problem orsakas av utbildningsprogrammet och dess miljö har lett till krav på mer kraftfulla politiska åtgärder mot vad som har kallats en ”psykisk hälsokris” inom forskarutbildningen.
Existerande forskning bristfällig
Befintlig forskning om doktoranders psykiska hälsa bygger på tvärsnittsundersökningar som utförs på urval som ofta är små, heterogena och som saknar lämpliga jämförelsegrupper. Dessa metoder överskattar sannolikt förekomsten av psykiska problem. Bristen på longitudinella uppgifter om doktorander och lämpliga jämförelsegrupper gör det dessutom omöjligt att undersöka om forskarutbildningen har en kausal effekt på doktorandernas psykiska hälsa.
Omfattande administrativt datamaterial
Denna studie tar itu med dessa problem genom att systematiskt analysera flera indikatorer för doktoranders psykiska hälsa i Sverige med hjälp av administrativa data om varje recept, specialistvårdsbesök, sjukhusvistelse och dödsorsak i hela landet under perioden 2006–15. Studien analyserar depression, ångest och självmord bland doktorander, bland magisterexaminerade som inte tar en doktorsexamen samt i den allmänna befolkningen. I en longitudinell analys följer vi även den psykiska hälsan hos fyra kohorter av doktorander och magisterstuderande som inte doktorerar från tre kalenderår före till fyra år efter att de påbörjat doktorandutbildningen.
Enligt resultaten får 7 (5) procent av doktoranderna medicinering eller diagnos för depression (ångest) under ett givet år. Dessa prevalenssiffror är emellertid mindre än en tredjedel av motsvarande siffror som rapporterats i forskningen. Vi dokumenterar också att doktorandernas psykiska hälsa försämras avsevärt i förhållande till magisterstuderande som inte påbörjar ett doktorandprogram. Effekten är starkast under år fyra och fem av programmet, där den relativa ökningen är 19 (16) procent för depression (ångest). Denna försämring är förenlig med att doktorandstudier har en negativ kausal effekt på den psykiska hälsan.
Ökad tyngd åt krav på åtgärder
Vår studie indikerar att forskarstudier kan vara mindre skadliga för studenternas psykiska hälsa än vad man tidigare befarat. Prevalensen av depression bland doktorander, justerad för skillnader i metodik i tidigare studier, är till exempel 44 procent av motsvarande uppskattning i forskningsöversikter. Under det femte året i programmet kan 19 procent av doktorandernas förekomst av medicinskt validerad depression tillskrivas studierna. Självmord bland doktorander är ytterst sällsynta.
Vi vill inte bagatellisera doktorandernas psykiska problem, utan snarare informera beslutsfattare om styrkan i den lämpliga reaktionen. Samtidigt ger de mer trovärdiga resultaten i vår studie, i förhållande till tidigare forskning, en ytterligare tyngd åt kraven på effektiva politiska åtgärder för att hantera studenters psykiska oro.
