Vi undersöker hur entreprenörer, definierade som aktiva ägare, har beskattats mellan 1862 och 2018. Genom att beräkna kapitalbeskattningen på en investering visar vi hur beskattningen för entreprenörer utvecklas över tid. Perioden kan delas in i fem skatteregimer som karaktäriseras av olika incitament för att starta och expandera företag.
Entreprenörskap är centralt för tillväxt och omvandling i ekonomin. Hur entreprenörskap beskattas kan påverka incitamenten för individers vilja att starta och driva växande företag, men beskattningen av entreprenörer har hittills varit svår att studera. Ett fundamentalt problem är att det inte finns någon specifik definition av entreprenörskapsinkomst i skattelagstiftningen.
Beskattning av aktiva ägare
En lösning på problemet är att studera beskattningen av aktiva ägare eftersom aktiva ägare ofta har entreprenöriella intentioner. De bidrar till innovationer och företagets utveckling genom såväl kapital som egen tid och engagemang. Ett sådant sätt att mäta entreprenörskapet och dess beskattning stämmer också väl överens med bland andra den amerikanske ekonomen Frank Knights syn på entreprenörer som aktiva ägare.
Fokus på aktiva ägare gör det möjligt för oss att tillämpa etablerad ekonomisk teori och metod för att beräkna kapitalskatten på en marginell investering och därmed illustrera hur beskattningen av denna sorts entreprenörskap i Sverige utvecklats över tid. Vi utgår från olika finansieringsformer – nyemission, återinvesterade vinstmedel och lån – och antaganden om entreprenörens inkomst och marginalskatt.
Skatteregimer
I analysen konstruerar vi långsiktiga serier över den effektiva kapitalskatten mellan 1862 och 2018. Med hjälp av så kallad strukturell brytpunktsanalys kan vi dela in den undersökta tidsperioden i fem olika skatteregimer som kännetecknas av olika incitament för entreprenörer när de definieras som aktiva ägare.
Den första regimen sträcker sig fram till första världskriget och karaktäriseras av låga skatter. Under denna tid grundades också många av dagens stora globala svenska företag. De tre följande regimerna spänner fram till slutet av 1980-talet och kännetecknas av tilltagande beskattning, vilket kan vara en delförklaring till den minskade entreprenörsaktiviteten i form av innovation och etableringen av nya storföretag. Under den avslutande skatteregimen, efter skattereformen i början av 1990-talet, faller de effektiva skatterna tillbaka igen. Att utvecklingen sammanfaller med vad som kan kallas en entreprenöriell renässans är sannolikt inte en tillfällighet, men orsakssamband är svåra att etablera.
Analysen kastar nytt ljus på utvecklingen av den entreprenöriella aktiviteten i den svenska ekonomin under mer än 150 år. Det återstår för framtida studier att göra en mer formell analys av sambandet mellan skatter, incitament och entreprenörskap, både i Sverige och i andra utvecklade länder.
