Kvinnlig könsstympning medför lidande och stora hälsorisker. Ändå lever sedvänjan kvar i stora delar av världen. Analys av omfattande enkätdata från elva afrikanska länder tyder på att social konvention är en viktig pusselbit för att förstå den fortsatt höga förekomsten av ingreppet.
Enligt siffror från UNICEF har över 200 miljoner idag levande kvinnor och flickor utsatts för könsstympning. Sedvänjan, som är koncentrerad till ett 30-tal länder främst i Afrika och Mellanöstern, tros ha uppstått för att begränsa kvinnors sexualitet och som ett sätt för föräldrar att signalera sina döttrars kyskhet på äktenskapsmarknaden. Utöver omedelbara hälsorisker vid ingreppet medför proceduren ofta allvarliga långsiktiga hälsoproblem, infertilitet och smärta vid samlag. I den här studien undersöker vi varför sedvänjan trots detta består än idag.
Social konventionsteori
Fram till nyligen har social konventionsteori varit den mest inflytelserika teorin för att förklara varför kvinnlig könsstympning fortfarande praktiseras trots dess skadliga effekter. Enligt denna teori kan stympningen ses som en dålig jämvikt i ett socialt samordningsspel. Tanken är att då stympningen uppfattas som en förutsättning för äktenskap, vågar inte enskilda föräldrar avvika från den lokala normen av rädsla för att utesluta sina döttrar från äktenskapsmarknaden. Familjer vågar bara överge traditionen om en tillräckligt stor andel av människor i deras närhet gör detsamma. Det bör med andra ord finnas en tipping point, efter vilken andelen som praktiserar seden går mot noll.
Nya forskningsresultat har emellertid lett till tvivel angående teorins förklaringskraft. Med tanke på den stora regionala variationen i seder kring kvinnlig könsstympning vill vi i den här studien utvärdera social konventionsteoris förklaringskraft för könsstympningen i ett stort urval av länder.
Konventionerna har stor förklaringskraft
Vår empiriska analys bygger på data från 34 omfattande enkätundersökningar riktade till kvinnor utförda mellan 1992 och 2018 i elva afrikanska länder där kvinnlig könsstympning är vanligt förekommande. Datamaterialet innehåller bland annat frågor om kvinnans attityder till stympning (eller kvinnlig omskärelse som det benämns på lokala språk), om kvinnan själv har genomgått proceduren och om hennes döttrar har genomgått densamma.
Våra resultat överensstämmer i mångt och mycket med social konventionsteori. Vi finner att beslutet att låta sin dotter genomgå könsstympning är starkt beroende av andelen som praktiserar seden i lokalsamhället, snarare än individfaktorer såsom utbildning. Likaså är andelen som genomgått stympning i det lokala samhället ofta nära noll eller nära 100 procent, snarare än stabilt däremellan, i enlighet med en tipping point-logik. Vidare är det, också i linje med teorin, inte ovanligt att kvinnor som motsätter sig seden fortfarande utsätter sina döttrar för densamma. Det finns tydliga effekter över generationer: om en mor själv genomgått proceduren är det stor sannolikhet att hon även låter sin dotter göra det, oavsett om modern nu bor i ett samhälle med hög förekomst av kvinnlig könsstympning eller ej.
