Varken nya givare av utvecklingsbistånd eller alternativa finansiella flöden kompenserar för de traditionella givarnas underfinansiering av några av världens fattigaste länder. För att leva upp till det globala målet att avskaffa fattigdom i alla dess former borde givarna omfördela en betydande del av sitt bistånd.
Överst på listan över de 17 globala mål som det internationella samfundet förbundit sig till som del av Agenda 2030 finns åtagandet att avskaffa fattigdom i alla dess former. Trots högtflygande fattigdomsambitioner, fastslagna i officiella styrdokument, får dock till exempel Tunisien, som har ungefär tio gånger högre inkomst per capita än Demokratiska Republiken Kongo, nästan fem gånger så mycket utvecklingsbistånd som den senare. Detta är inte nödvändigtvis förvånande. Fördelningen av bistånd mellan länder återspeglar flera, mer eller mindre legitima, mål. Politisk och kommersiellt motiverad biståndsfördelning går dock stick i stäv med givarsamfundets officiella fokus på fattigdomsbekämpning.
Studier från tiden kring millennieskiftet visar att den faktiska allokeringen av bistånd vid tidpunkten skilde sig radikalt från en fattigdomseffektiv allokering, och att omfördelning av bistånd skulle leda till betydande förbättringar i fråga om fattigdomsbekämpning.
Biståndslandskapet har dock förändrats dramatiskt sedan dess. De traditionella bilaterala givarna och det traditionella officiella utvecklingsbiståndets roll i utvecklingssamarbetet har blivit allt mindre dominerande och vi har sett en kraftig ökning av alternativa finansiella flöden och utvecklingsfinansiering från icke-västliga givare, med Kina i spetsen.
Analys av biståndsfördelningen
Syftet med denna studie är att härleda en fattigdomsminimerande – eller fattigdomseffektiv – allokering av bistånd och, utifrån denna, bedöma effektiviteten hos den faktiska biståndsfördelningen. Vi fokuserar på nya givare och nya finansiella flödens påverkan på de mest underfinansierade länderna.
Vår fattigdomsminimerande biståndsfördelning tar hänsyn till mottagarlandets fattigdomsnivå och policymiljö, samt till biståndets avtagande avkastning. Vi studerar först aggregerade flöden och undersöker hur mycket fattigdomen skulle kunna minska om bistånd fördelades enligt vår fattigdomsminimerande regel. Därefter jämför vi olika givargrupper och flödestyper och bedömer fattigdomseffektiviteten för respektive anslag. På mottagarsidan identifierar vi både vinnare och förlorare och bedömer i vilken utsträckning nya givare och alternativa finansiella flöden bidrar till en mer eller mindre fattigdomseffektiv allokering.
Stora vinster av omfördelning
Våra data inkluderar en stor grupp av nya givare och alternativa utvecklingsfinansieringskällor. Den biståndsfördelning vi observerar är långt ifrån fattigdomsminimerande. Analysen indikerar att givare bör omfördela 73,5 miljarder dollar, det vill säga nästan hälften av den totala biståndsbudgeten i vårt datamaterial, från aid darlings (länder som får mer bistånd än vad vår fördelningsregel anger) till aid orphans (länder som får mindre bistånd än vad vår fördelningsregel anger). En sådan omfördelning av bistånd skulle kunna minska den globala fattigdomen lika mycket som om den totala biståndsvolymen ökade med 70,3 miljarder dollar, optimalt fördelade.
Bland de allra mest underfinansierade länderna återfinns exempelvis Bangladesh, Etiopien, Kenya, Tanzania och Zambia. I andra änden av spektrumet finner vi bland andra Egypten och Turkiet. Varken de nya givarna eller de nya finansiella flödena motverkar den observerade snedfördelningen av bistånd.
