Frågor om inkomst- och förmögenhetsskillnader har länge präglat svensk samhällsdebatt och på senare tid har intresset stegrats markant. Denna studie går igenom ett antal påståenden i debatten. Vår slutsats är att bilden av Sverige som ett land med stor och växande ojämlikhet ofta är överdriven och ibland direkt felaktig. Brister i den officiella statistiken bidrar till den felaktiga bilden.
Skillnader i förvärvs- och kapitalinkomster återspeglar skillnader i konsumtionsstandard eller ekonomisk välfärd i vidare mening, vilket gör dem angelägna att analysera och att ta hänsyn till i den ekonomiska politiken. Men den bild som förmedlas i samhällsdebatten är många gånger vilseledande och ibland direkt felaktig.
Syftet med denna artikel är att lyfta fram ett antal påståenden om den svenska inkomst- och förmögenhetsfördelningen som har fått fäste i den svenska debatten, men som vi anser är i bästa fall onyanserade. Vi granskar dessa påståenden kritiskt och formulerar våra egna bedömningar av läge och utveckling.
Missvisande påståenden om inkomstfördelningen
Ibland påstås att Sverige har blivit ett ”mediokert land i jämlikhetsligan”. Men när vi jämför olika länders ojämlikhet i disponibla årsinkomster, dvs samtliga inkomster av både arbete och kapital plus bidrag och minus skatter, finner vi att så inte är fallet. I gruppen rika länder tillhör Sverige den handfull länder med mest jämlika disponibla årsinkomster.
Ett annat påstående är att inkomstskillnaderna i Sverige har blivit ”mycket stora”. De disponibla inkomsterna i toppen och botten är förvisso vitt skilda. Samtidigt är det viktigt att begrunda att statistiken bygger på årsinkomster, vilka har ett betydande inslag av tillfälliga faktorer. I Sverige inkluderas oftast årets reavinster i inkomsten och ingen skillnad görs mellan studenter och personer som står på toppen av sin karriär och därför har högre inkomster. Ytterligare ett påstående är att inkomstskillnaderna ”ökar snabbt”, men vi håller inte med. Visserligen var disponibla årsinkomster mer ojämlika 2019 än på 1980- och 1990-talen, men ökningen har skett gradvis under 30-40 år.
Flera av påståendena tar sin utgångspunkt i förhållandena i Sverige i början av 1980-talet, men vi frågar oss om detta alls är rimligt när inkomstfördelning ska diskuteras. Sveriges ekonomi, och särskilt skattepolitiken, befann sig då i en djup strukturkris. Marginalskatterna på arbete var mycket höga för breda grupper. Problem med fusk och minskat arbetsutbud ökade så att till och med socialdemokraten Gunnar Myrdal hävdade att svenskarna hade blivit ”ett folk av fifflare”. Den reala skatten på sparande översteg tidvis 100 procent för breda grupper. De reformer som senare genomdrevs blev därmed en sorts normalisering av ekonomin och det tidiga 1980-talet blir därför en problematisk referenspunkt för analyser av inkomstfördelningens utveckling.
Missvisande påståenden om kapital och förmögenhetsfördelningen
Att kapitalet har blivit starkare på arbetskraftens bekostnad påstås ofta. Kapitalinkomsternas ökade betydelse för inkomstskillnaderna har visats i flera studier, men att tolka detta som en kamp mellan två klasser leder lätt fel. Sverige har löntagare som tjänar mer än företagare, kapitalister som har en lön och många löntagare äger kapital i fastigheter och aktier. När man ser till löneandelen i nationalinkomsten, så har den rentav ökat i Sverige sedan 1990-talets mitt.
Förmögenhetsfördelningen är tyvärr ännu svårare att mäta på grund av statistikens brister. Trots detta florerar starka påståenden om att den rikaste procentens andel av hushållens total förmögenheter har fördubblats sedan 1980-talet. Detta stämmer dock inte och befintliga skattningar antyder att koncentrationen inte har ökat särskilt mycket. Förklaringen är att det trots fler miljardärer, har skett värdeökningar på bostäder och fondsparande som lyft hushållens tillgångar lika mycket. Emellertid har förmögenhetsskillnaden ökat mellan dem som äger sin bostad och har ett jobb med avtalspension, och dem som inte har detta.
