Under 2000-talet har Kinas bistånd till Afrika formligen exploderat. Landets agerande som givare är dock omtvistat. Resultaten av den här studien visar att kinesiska utvecklingsprojekt bidrar till etnisk mobilisering i afrikanska mottagarländer. Resultat för andra givare pekar om något på det motsatta.
Nya forskningsrön tyder på att kinesiskt bistånd i större utsträckning än bistånd från andra givare tenderar att gå till politiska ledares hemregioner och etniska nätverk. Anledningen till detta tros vara att Kinas bistånd ofta är baserat på förfrågningar från mottagarländerna och förhandlas i möten bakom stängda dörrar, utan mycket insyn i processen. Det finns en risk att en ojämlik fördelning av bistånd mellan etniska grupper spiller över i etnisk mobilisering eller konflikt.
En möjlig mekanism är att upplevd ojämlikhet mellan grupper i fördelning av bistånd ger upphov till etniska konflikter och etnisk mobilisering i grupper som känner sig missgynnade. Ett annat synsätt är att inflödet av resurser leder till gruppmobilisering på allmän front. Det finns forskning som visar att etniska identiteter mobiliseras när grupper konkurrerar om politisk makt och ekonomiska resurser, och därför t.ex. tenderar att stärkas i valtider. I linje med detta resonemang skulle inflödet av resurser i sig själv kunna trigga etnisk mobilisering, utan att biståndet är ojämlikt fördelat.
Ny data möjliggör utvärdering av kinesiskt bistånd
Studien använder sig av ett nytt datamaterial som spårar kinesiska biståndsströmmar. Detta kopplas till surveydata för över 50 000 urvalspersoner från 11 afrikanska länder, med frågor om bland annat etnisk identifikation. Då båda datamaterialen innehåller GPS koordinater kan man identifiera personer som bor inom ett visst avstånd från ett kinesisk projekt.
Med tanke på att det inte är slumpmässigt var Kina placerar sina projekt så behöver man dock ta hänsyn till så kallad selektion. Det är mycket möjligt att Kina placerar sina projekt i områden med mer (eller mindre) tydligt framträdande etniska grupperingar från början. För att komma runt detta jämför studien de som vid tiden för intervjun bodde vid ett pågående kinesiskt projekt med de som bor i ett område där vi vet att det senare kommer starta ett projekt.
Tydliga skillnader mellan givare
Resultaten tyder på att människor som bor nära ett pågående kinesiskt utvecklingsprojekt tenderar att identifiera sig i etniska termer i större utsträckning än jämförelsegruppen. Studien finner inga motsvarande resultat för projekt från andra givare. Om något, tyder resultaten för andra givare på det motsatta, dvs. att biståndsprojekt bidrar till minskad etnisk identifiering.
Det faktum att resultaten för olika givare skiljer sig åt talar emot mekanismen att inflödet av resurser leder till etnisk mobilisering på allmän front. Att kinesiskt bistånd står ut tycks snarare tyda på mobilisering till följd av upplevda orättvisor.
Resultaten belyser till att börja med vikten av att ta hänsyn till biståndets fördelningskonsekvenser. De pekar också på behovet att utvärdera inte bara direkta och avsedda effekter av biståndsprojekt utan också potentiella oönskade sidoeffekter. Slutligen belyser resultaten viktiga skillnader mellan givare, vilket i sin tur tydliggör hur missvisande det är att prata om ’effekten av bistånd’, som ibland görs i debatten om biståndseffektivitet. Det finns inte ’ett bistånd’. Effekter varierar inte minst beroende på biståndstyp och givare.
IFN Working Paper nr 1336, "Chinese Aid and Local Ethnic Identification", är författat av Ann-Sofie Isaksson, Institutet för Näringslivsforskning (IFN). Vill du veta mer? Kontakta Ann-Sofie Isaksson, ann-sofie.isaksson@ifn.se,
