Internationella investeringsskyddsavtal har ifrågasatts på en rad punkter. Debatten har dock ofta varit ideologiskt färgad och illa underbyggd. Denna uppsats ger en icke-teknisk beskrivning av vad som framkommit i forskningen om dessa avtals ekonomiska funktionssätt.
Mellanstatliga investeringsskyddsavtal syftar till att öka investeringar, och särskilt direktinvesteringar, mellan avtalens parter. Avtalen kräver att värdländer ska kompensera utländska investerare vid vissa former av offentliga åtgärder som negativt påverkar investeringarna eller investerarna.
Globalt finns flera tusen sådana avtal och Sverige har för närvarade ett drygt 50-tal sådana avtal med icke-EU-länder. Vissa aspekter av dessa avtal är okontroversiella, som att investerare ska kompenseras när deras investeringar exproprieras.
Striden kring dessa avtal beror på att de i praktiken har visat sig gå väsentligt längre än så. Det hävdas i debatten att avtalen lägger alltför strikta restriktioner på värdländerna. Detta leder till kostsamma legala processer och till att värdländer tvingas kompensera investerare med stora belopp för vad som anses vara ”legitima” åtgärder, och/eller att värdländerna väljer att avstå från sådana önskvärda åtgärder.
Dessutom har dispytmekanismerna i avtalen ifrågasatts på en rad punkter. Framför allt har möjligheten för privata utländska investerare att stämma värdländer, Investor-State Dispute Settlement (ISDS), kritiserats.
En begynnande forskningslitteratur
Den ännu så länge begränsade ekonomiska forskningslitteraturen har främst studerat avtalens krav på kompensation vid s k indirekta exproprieringar, dvs. offentliga åtgärder som har samma effekt för en investerare som en traditionell expropriering, men som inte innebär ett formellt övertagande av tillgångarna.
Denna litteratur är tämligen svårtillgänglig för icke-specialister. Syftet med denna uppsats är att på ett icke-tekniskt sätt beskriva en del av de resultat som hittills framkommit.
Olika typer av investeringsskyddsavtal
Uppsatsen beskriver de olika funktionssätten och rollerna för två typiska former av investeringsskyddsavtal. Klassiska ”Nord-Syd”-avtal mellan utvecklade och ett mindre utvecklade länder syftar till att endast stimulera investeringar från Nord till Syd.
Forskningen visar hur avtalen kan uppstå p g a att de mindre utvecklade länderna inte kan göra trovärdiga unilaterala åtaganden om att inte opportunistiskt utnyttja inkommande investeringar. ”Nord-Nord”-avtal, som t ex CETA-avtalet mellan EU och Kanada, avser istället att stimulera investeringar i båda riktningar. Parterna kan antas ha möjlighet att unilateralt göra trovärdiga åtaganden om att inte utnyttja inkommande investeringar opportunt.
Dessa avtal löser istället koordinationsproblem mellan parterna vad gäller skyddsnivån för direktinvesteringar. Uppsatsen diskuterar hur de ekonomiska effekterna mellan dessa typer av avtal påtagligt skiljer sig åt.
Uppsatsen belyser även hur den inneboende slumpmässigheten i framför allt i behovet av offentliga regleringar gör det svårt att empiriskt utvärdera värdet av investeringsavtal för värdländer. Uppsatsen pekar också på oklarheter med det i debatten ofta förekommande begreppet regulatory chill. Begreppet syftar på situationer där värdländer avstår från att fatta önskvärda beslut för att undvika kostsamma legala processer och kompensationskrav. Men den exakta innebörden av ”önskvärda” klargörs sällan.
IFN Working Paper nr 1250, "A Non-Technical Introduction to Economic Aspects of International Investment Agreements", är författat av Henrik Horn, Institutet för Näringslivsforskning (IFN), Stockholm, Centre for Economic Policy Research, London, och Bruegel, Bryssel, samt Pehr-Johan Norbäck, Institutet för Näringslivsforskning (IFN), Stockholm. Vill du veta mer? Kontakta Henrik Horn eller Pehr-Johan Norbäck.
