Den nordiska elmarknaden är en framgångssaga jämfört med den europeiska visionen om en inre elmarknad. Här presenteras förslag på hur man med Norden som exempel kan förbättra det europeiska samarbetet. Syftet är att förstärka de enskilda ländernas incitament att samordna sina marknader och att öka effektiviteten i investeringarna.
Ett av huvudmålen för EU:s energipolitik har länge varit att skapa en gränslös inre elmarknad där elen flödar fritt mellan länderna. Ryggraden i elsystemet är det högspända elnätet för att transportera el mellan producenter och konsumenter. På en integrerad elmarknad knyter man ihop de olika ländernas elnät med hjälp av internationella överföringsförbindelser och man kan då handla med el över landgränserna. Men i Europa har det visat sig svårt att få till stånd ett fungerande samarbete mellan länderna för att bygga nödvändig infrastruktur.
Integrerad nordisk elmarknad sedan länge
Norge och Sverige tog redan 1996 det första steget för att skapa en integrerad nordisk elmarknad. I samband med avregleringen av den svenska elmarknaden skapade de två länderna en gemensam elbörs, Nord Pool, för att handla över gränserna. Danmark och Finland anslöt sig inom några år till Nord Pool, som senare utvidgades med Estland, Lettland och Litauen. Den totala överföringskapaciteten mellan de nordiska länderna och till länderna på kontinenten ökade med över 80 procent mellan 1992 och 2008.
Frivillighet och jämnt fördelade vinster ett framgångsrecept
Den nordiska elmarknaden skapades stegvis genom frivillig anslutning – land för land. Vinsterna från elmarknaden har varit någorlunda jämnt fördelade mellan länderna. Kärnkraft i Finland och Sverige har säkerställt basförsörjningen i Norden. Norsk och svensk vattenkraft har kunnat användas för att täcka svängningar i efterfrågan. Danmark har kunnat bygga ut vindkraft i en utsträckning som annars inte hade varit ekonomiskt försvarbar. Länderna samarbetar om att bygga ut elnätet utifrån ett uttalat gemensamt nordiskt perspektiv.
Den inre elmarknaden i Europa har dock varit centralstyrd. Man har på europeisk nivå bestämt vilka projekt som ska genomföras, men utan att säkerställa att det ligger i de enskilda ländernas intresse att delta. En anledning till problemen med anslutningen är sannolikt att vinsterna av att koppla ihop ländernas elsystem har varit ojämnt fördelade.
Lärdomar för den europeiska elmarknaden
Det finns olika sätt att förbättra integrationen på den europeiska elmarknaden. En första möjlighet är att länderna inledningsvis bestämmer vilka projekt de vill genomföra i bilaterala förhandlingar. I ett andra steg kan tredjeländer föreslå förändringar, men inte utan att de två första länderna godkänner förslagen. Vetorätten säkrar att länderna samarbetar frivilligt, medan möjligheten att omförhandla ökar effektiviteten. Alternativt bestäms det i stället centralt vilka projekt som ska genomföras. För att öka värdet av att delta, fördelas vinsterna av den inre marknaden i proportion till varje lands bidrag till värdeskapandet.
IFN Working Paper nr 1242, ”Transmission Network Investment across National Borders: The Liberalized Nordic Electricity Market”, är författat av Lars Persson och Thomas Tangerås, IFN. Vill du veta mer? Kontakta Thomas Tangerås, thomas.tangeras@ifn.se.
