Kreditvärderingsinstitut bistår ofta utgivare av avancerade finansiella instrument med såväl utformning som kreditvärdering. Denna uppsats analyserar under vilka förutsättningar detta kan leda till kreditbetygsinflation. Avgörande är vilka villkor som ställs på investerare för att kunna köpa sådana instrument.
Den svaga kopplingen mellan risk och kreditbetyg för värdepapperiserade tillgångar under den senaste finanskrisen har lett till en diskussion om kreditvärderingsinstitutens roll. En potentiell intressekonflikt skapas av att instituten anlitas av utgivarna av de värdepapper de betygssätter. Denna intressekonflikt förvärras av att instituten inte bara betygssätter värdepapperna utan också bistår vid utformningen av dessa.
Avvägning mellan snabba vinster och framtida rykte
Denna uppsats analyserar en modell med två perioder där ett kreditvärderingsinstitut som värnar om sitt framtida rykte både utformar och betygsätter värdepapper. I modellen gör kreditvärderingsinstitutet en avvägning mellan att överskatta kreditbetyget, och därmed få högre vinst i dag, och att sätta ett rättvisande kreditbetyg, vilket ger ett bättre rykte och därmed högre vinster i framtiden.
Värdepapperna säljs till två typer av investerare: begränsade investerare, som enbart investerar i instrument med ett kreditbetyg över ett visst minimikrav, och obegränsade investerare, som även kan investera i instrument med lägre kreditbetyg. Värdepapperna skapas genom att riskfyllda och säkra tillgångar läggs i en portfölj, från vilken prioriterade och s.k. efterställda instrument emitteras för att möta efterfrågan från båda typer av investerare. Efterställda instrument ger utdelning först när den utlovade utdelningen för prioriterade instrument säkerställts och är därmed mer riskfyllda.
Värdepappernas egenskaper
När begränsade investerare har låga minimikrav för att investera, så rekommenderar kreditvärderingsinstitutet utgivaren att enbart inkludera riskfyllda tillgångar i portföljen. Trots detta kan utgivaren sälja till båda typerna av investerare genom att fördela risken mellan prioriterade och efterställda instrument.
Kreditbetyget överensstämmer alltid med den verkliga risken för låga minimikrav och kan även göra det för höga minimikrav. Men betygsinflation, dvs en underskattning av den faktiska risken, förekommer alltid för intermediära minimikrav, när portföljen innehåller en liten men positiv andel säkra tillgångar. Anledningen är att det under dessa förhållanden är lättare för kreditvärderingsinstitutet att vilseleda investerarna utan att bli upptäckt.
Resultaten i uppsatsen kan bidra till att förklara de uppblåsta kreditbetygen för värdepapperiserade tillgångar under den senaste finanskrisen samt illustrera hur minimikrav och andra villkor påverkar marknaden för sådana instrument.
IFN Working Paper nr 1236, "Credit Ratings and Structured Finance", är författat av Jens Josephson, Stockholms universitet och Institutet för Näringslivsforskning (IFN), och Joel Shapiro, University of Oxford. Vill du veta mer? Kontakta Jens Josephson, jens.josephson@sbs.su.se.
