Nya data visar att militärdiktaturer som demokratiseras blir s k presidentiella demokratier. Enligt vår teori kommer militära intressen att föredra demokratiska politiska institutioner med stark vetorätt, medan civila intressen inte kan samordna och planera sådana förändringar. Data från 111 demokratiseringar är konsistenta med teorin.
Det finns mycket forskning om länder som övergår från autokrati/diktatur till demokrati och som analyserar hur stabil demokratin blir när denna introduceras.
Däremot har få studier undersökt vilken typ av demokrati ett land inför då det demokratiseras. Blir det enkammar- eller tvåkammarsystem, presidentialism eller parlamentarism, ska val ske genom proportionell representation som i Sverige eller i enskilda valkretsar som i Storbritannien, osv.?
Militärdiktaturer blir alltid presidentiella demokratier
En ny databas gör det möjligt att skilja mellan olika typer av demokratier i 111 demokratiseringsepisoder sedan år 1950, vilket inte varit möjligt tidigare.
Den överraskande observationen är att – med undantag av Sudans kortvariga experiment med demokrati i mitten av 1980-talet – samtliga militärdiktaturer som sedan andra världskriget har tillåtit fria och rättvisa val har blivit en viss typ av demokrati.
Medan civila autokratier, dvs. odemokratiska regimer där statschefen och regeringstoppen inte kommer från militären, väljer en rad olika politiska institutioner när de blir demokratiska, så blir militärdiktaturer praktiskt taget alltid presidentiella demokratier.
Vilka intressen påverkar den demokratiska övergången?
Syftet med studien är att kartlägga autokratiers intressen när de blir demokratiska. Utgångspunkten för den teoretiska modellen är att en autokrati eller diktatur måste söka stöd från antingen militären eller den civila industrins intressen.
Alla autokratier använder också betydande resurser för förtryck, vilket kan vara för dyrt och för svårt att upprätthålla. Dessutom riskerar autokraterna att andra intressen tar makten.
Det kan därför vara i militärens eller den civila gruppens intresse att införa demokrati om deras risk att förlora inflytande och stöd är mindre i ett demokratiskt samhälle än i ett autokratiskt. Med andra ord står det grundläggande valet mellan ”konkurrerande risker”.
Den teoretiska modellen visar att militärdiktaturer föredrar att bli presidentiella demokratier i demokratiska övergångar, eftersom presidentskapets starka vetoinstitutioner bäst minimerar militärens risk att förlora stöd.
Omvänt har civila autokratier inte på samma sätt ett lika lätt val, eftersom den civila industrins intressen har svårare med samordning och därmed ofta inte delar ett gemensamt intresse.
Är demokratiseringen planerad?
De empiriska observationerna stöder den teoretiska modellen. Militärdiktaturer ändrar till exempel ofta konstitutionen innan de demokratiseras. De inkluderar inte parlamentet i arbetet med den nya konstitutionen och de ger presidenten betydligt större direkt inflytande i jämförelse med parlamentet.
Civila autokratier å andra sidan förbereder inte demokratiseringen med konstitutionella förändringar. Deras institutionella val varierar mycket, och studien frågar sig därmed huruvida dessa demokratiseringar har planerats eller är slumpmässiga.
Studien bidrar sålunda till att förstå vilken typ av politiska institutioner och vilken typ av samhälle som uppstår när olika autokratier blir demokratiska, och varför i övrigt jämförbara demokratier har så olika politiska system. Forskningen kan förhoppningsvis hjälpa till att förstå vad som händer politiskt och ekonomiskt i länder som Turkiet, Zimbabwe och Thailand, där politiska institutioner är under förändring.
