Vi finner att när lagstiftningen blir mer jämlik för en minoritet påverkas den stora allmänheten antingen inte alls i sin tillfredsställelse med livet eller i positiv riktning (när samkönade par får gifta sig). Likabehandling utgör därför inte en kostnad utan snarare, i vissa fall, en ”nyttomässig” vinst för samhället.
Under 1900-talet har många länder, i synnerhet i västvärlden, valt att liberalisera lagar som reglerar samlevnad människor emellan. Inte minst har det inneburit att den homosexuella minoriteten har fått förbättrade institutionella villkor. Bland annat har regelrätta förbud tagits bort, och på senare år har också par av samma kön fått möjlighet att gifta sig och prövas som adoptivföräldrar.
Vårt bidrag är att studera hur lagstiftningens utformning gällande en minoritet påverkar tillfredsställelsen med livet för den genomsnittlige medborgaren.
Flera skäl att förvänta sig ett samband
Man kan inte, rent teoretiskt, utesluta att mer lika rättigheter för en minoritet som homosexuella leder till lägre livstillfredsställelse hos folk i allmänhet. Men vi förväntar oss framförallt att sambandet kan vara positivt.
För det första kan människor vara empatiska och bry sig om andras, också en minoritets, välmående.
För det andra kan människor i allmänhet välkomna legal likabehandling om denna ses som en del av en utveckling mot större social frihet, som också kan komma att gynna dem på olika områden.
För det tredje kan många i fallet med samlevnadslagstiftning eftersträva regler och stabilitet för så många grupper som möjligt.
Sambandet kan påverkas av ekonomisk-rättsliga institutioner
Eftersom tidigare forskning har påvisat ett positivt samband mellan ekonomisk-rättsliga institutioner och livstillfredsställelse, liksom mellan sådana institutioner och tolerans mot homosexuella, kan man också förvänta sig att sådana institutioner påverkar förhållandet mellan de institutioner som rör homosexuellas rättsliga ställning och allmän livstillfredsställelse.
Framförallt kan det vara så att mer jämlik behandling av homosexuella kan öka allmän livstillfredställelse om rättssystemet är av låg kvalitet och allmän likabehandling låg, då det kan tolkas som en indikation på att socialt framåtskridande som också kommer majoriteten till del är inom räckhåll.
Data för ett stort antal länder
Våra data kommer från 93 länder under perioden 1981–2010. Frågan om livstillfredsställelse lyder: “När du tar allt i beaktande, hur tillfredsställd är du med ditt liv som helhet nuförtiden?”. De mått på rättigheter för homosexuella som vi använder oss av som förklarande variabler är av tre slag: frånvaro av förföljelse, möjlighet att ingå äktenskap och skydd mot diskriminering.
Våra resultat visar att allmän livstillfredsställelse samvarierar positivt med homosexuellas möjligheter att gifta sig och prövas för adoption. Det indikerar alltså att denna typ av reform inte ”kostar” något för folk i allmänhet utan snarare gynnar dem – vilket förstås även gäller de homosexuella själva.
Däremot finner vi ingen statistiskt säkerställd relation mellan de två andra typerna av rättigheter för homosexuella och allmän livstillfredsställelse. Kanske kan detta bero på att just äktenskapsfrågan har varit i centrum för mycket debatt på senare år.
Vi finner också att effekten framförallt finns i länder med ekonomisk-rättsliga institutioner av relativt låg kvalitet. Vi tolkar det som att minoritetsrättigheter uppfattas som en hoppingivande möjlighet för fler, mer allmänna institutionella reformer framöver.
IFN Working Paper nr 1156, ”Do Equal Rights for a Minority Affect General Life Satisfaction?”, är författat av Niclas Berggren, Institutet för Näringslivsforskning (IFN) och Ekonomihögskolan i Prag, Christian Bjørnskov, Aarhus universitet och Institutet för Näringslivsforskning (IFN) samt Therese Nilsson, Institutet för Näringslivsforskning (IFN) och Lunds universitet. Vill du veta mer? Kontakta Niclas Berggren.
