Ska utländska investeringar ha särskilt rättsligt skydd mot indirekt expropriering – dvs. åtgärder som slår ut deras vinster utan att ägandet tas över? Denna studie visar hur ett sådant skydd kan ge aggregerade välfärdsvinster. Dessa kan dock tillfalla utländska investerare på bekostnad av samhället i övrigt.
Investeringars lönsamhet påverkas av en stor mängd ekonomisk-politiska åtgärder, som skatter, miljö- och hälsoregleringar och arbetsmarknadsregleringar.
Det finns normalt mycket små möjligheter för investerare att med hjälp av inhemsk lagstiftning kräva kompensation för sådana åtgärder när investeringarna påverkas negativt.
Men mellanstatliga investeringsavtal kan, beroende på den exakta tolkningen, kräva att värdländerna kompenserar utländska investerare för sådana åtgärder.
Investeringsavtalen har kritiserats på en rad olika punkter, t.ex. i debatten om det tilltänkta TTIP-avtalet mellan EU och USA och vad gäller CETA-avtalet mellan EU och Kanada. Det hävdas bl a att kompensationskraven som dessa avtal innehåller får värdländer att avstå från åtgärder som de borde genomföra.
För att begränsa kompensationskravens räckvidd inkluderar dock investeringsavtalen i allt högre grad undantagsklausuler som ger värdländer rätt att vidta ”legitima” åtgärder utan att kompensera utländska investerare. Vilka åtgärder ska värdländer kunna vidta utan att behöva kompensera utländska investerare och när ska de kompenseras?
Problemen som investeringsavtalen ska lösa
Denna uppsats studerar den optimala utformningen av regler för kompensation vid indirekta exproprieringar. Analysen bygger på två grundläggande antaganden.
För det första att annars önskvärda utländska investeringar i vissa situationer kan ge upphov till negativa effekter, som t.ex. miljö- eller hälsoproblem, vilka kan motivera reglering av värdlandet.
För det andra att nationella reglerande myndigheter inte tar full hänsyn till utländska investerares intressen.
Kombinationen av dessa antaganden gör att det i vissa situationer är önskvärt att värdländer intervenerar, men att de tenderar reglera oftare än vad som är önskvärt. Detta resulterar i sin tur i att det blir mindre utländska investeringar än som vore önskvärt.
Avtalen kan helt eller delvis lösa problemen
Studien belyser ett stort antal aspekter av hur kompensationen i ett investeringsavtal bör utformas och effekterna därav. Till exempel visas att ett optimalt avtal aldrig medför att värdländer avstår från regleringar som är önskvärda även när konsekvenserna för utländska investerare beaktas.
Tvärtom kommer sådana avtal att medföra att värdländer även fortsättningsvis reglerar mer än önskvärt. Vidare identifierar studien skäl till att investeringsavtal inte bör begränsas till att kräva icke-diskriminering av utländska investeringar, som ibland föreslås.
Både vinnare och förlorare
Studien visar dock att även om avtalen genererar aggregerade välfärdsvinster kan dessa bli mycket ojämnt fördelade. Exempelvis kan avtal mellan parter som har möjlighet att göra trovärdiga unilaterala åtaganden om skydd av utländska investeringar generera vinster för utländska investerare, medan övriga intressenter förlorar på avtalen totalt sett.
Detta skulle exempelvis kunna tolkas som att TTIP-avtalets aggregerade effekter skulle kunna bli positiva, men att vinsterna skulle tillfalla europeiska investerare i USA och amerikanska investerare i EU medan övriga intressenter i EU och USA sammantaget förlorar på avtalet.
IFN Working Paper nr 1140, "Economics and Politics of International Investment Agreements" är författat av Henrik Horn och Thomas Tangerås, Institutet för Näringslivsforskning (IFN). Vill du veta mer? Kontakta Henrik Horn på e-post henrik.horn@ifn.se.
