I denna uppsats analyseras ett optimalt kontrakt där en huvudman anlitar en mellanhand för att erbjuda ett kontrakt till en underleverantör. Mellanhanden kan avvika från det som stipuleras i kontraktet men erhåller en bonus när produktionen utförs av underleverantören. Jag visar hur huvudmannen genom att använda en mellanhand kan skapa incitament för underleverantören att agera i linje med huvudmannens önskningar. Det åstadkoms genom ett minskat antal, men mer effektiva, underleverantörer.
Kontraktsmodellen i denna studie kan användas för offentlig upphandling eller för företagsledningar som arbetar med produktion i globala värdekedjor. Modellen består av en hierarki i tre nivåer. Dessa är en huvudman (myndighetschef eller VD för ett multinationellt bolag), en mellanhand (intern byråkrat eller sektionschef) och en agent (underleverantör). Endast agenten producerar.
Asymmetrisk information
Modellen utgår från ett antal underleverantörer (agenter) som är olika effektiva. Informationen om varje underleverantörs effektivitet är asymmetrisk, dvs. endast leverantören själv har fullständig information. En intern byråkrat eller sektionschef (mellanhanden) anlitas av chefen för att erbjuda samtliga underleverantörer möjlighet att få ett kontrakt, eftersom huvudmannen är mån om att produktionen sker även om underleverantören inte är den mest effektiva. Mellanhanden har kunskap som gör det möjligt för henne eller honom att upptäcka en extremt ineffektiv agent.
Incitament att överdriva kostnader
Kontraktsmodellen i denna studie inkluderar en särskild betalning till samtliga tänkbara typer av underleverantörer till följd av deras informationsövertag. Alla utom den minst effektiva leverantören har nämligen incitament att överdriva sina produktionskostnader. För att begränsa betalningarna stipulerar kontraktet en lägre produktion för alla underleverantörer utom den mest effektiva. Modellen tar även hänsyn till den förlust av kontroll som sker i större hierarkiska organisationer och här adderas en förlust genom användningen av en mellanhand.
Jag visar, med modellen där mellanhanden får en bonus, att huvudmannen svarar på den ökade kostnaden genom att se till att mellanhanden bara erbjuder kontraktet till ett mindre antal, men mer effektiva, agenter. Denna form av exkludering har inte undersökts tidigare inom ramen för delegering inom kontraktsmodeller.
IFN Working Paper nr 1136, "A Theory of Delegated Contracting", är författat av Wolfgang Gick, IFN och University of Bozen/Bolzano. Vill du veta mer? Kokntakta Wolfgang Gick på wolfgang.gick@ifn.se
