Hur har förmögenhetsfördelningen i Sverige utvecklats efter förmögenhetsskattens avskaffande 2007? En ny studie försöker beräkna fördelningen med hjälp av data över inkomster och fastighetsägande. Metoden är osäker och resultaten måste tas med en nypa salt. Det mesta pekar dock mot att förmögenhetsskillnaderna ökade i Sverige under åren kring finanskrisen 2007–2009.
År 2007 förändrades den svenska förmögenhetsstatistiken på individnivå från att vara världens kanske allra bästa till att inte alls existera. Anledningen var att kravet på banker och andra aktörer att rapportera in data, den s k kontrolluppgiftsskyldigheten, försvann gällande hushållens tillgångar och skulder när förmögenhetsskatten slopades detta år. På makronivå har tillgångarna fortfarande samlats in och har bl a använts för att beräkna hushållens förmögenheter på nationell nivå.
Att kapitalisera inkomster – en fungerande men osäker metod
I en ny studie undersöker vi om det går att räkna ut svenskarnas förmögenheter med hjälp av kapitalisering av deras inkomster och utgifter av kapital samt uppgifter från fastighetstaxeringen. Kapitalisering innebär att man dividerar individers taxerade kapitalinkomster och kapitalutgifter (t ex räntor, utdelningar) med en genomsnittlig avkastningsränta för att uppskatta varje persons tillgång eller skuld.
Samtidigt som metoden är enkel och intuitiv är den känslig för några specifika antaganden samt kvaliteten på data. Ett centralt antagande är att den genomsnittliga avkastningsräntan är densamma för alla förmögenhetsägare och förmögenhetsnivåer, något som kan diskuteras. Ibland är det även svårt att beräkna genomsnittsräntor för olika sorters tillgångar inom en och samma tillgångskategori.
Förmögenhetsskillnaderna ökar under 2008–2009
Våra resultat gällande kapitaliseringsmetodens pålitlighet är blandade. Vi jämför här våra skattningar på individnivå och hela fördelningen med samma uppgifter i SCB:s förmögenhetsregister under perioden t o m 2007. Medan det finns en betydande osäkerhet när vi uppskattar storleksnivån på förmögenheter och deras fördelning, kommer vi betydligt närmare den sanna bilden i våra skattade trender över tid.
Resultaten visar att förmögenhetsojämlikheten i Sverige, både i SCB:s tidigare statistik och i våra uppskattningar, var förhållandevis konstant under perioden 2000–2007. Däremot finner vi att skillnaderna ökar markant under åren 2008 och 2009, då vårt mått på ojämlikhet (Gini-koefficienten) stiger med över 20 procent. Åren därefter ligger skillnaderna kvar på den högre nivån. Vi finner också att det inte är den yttersta toppen av förmögenhetsfördelningen – de 0,1 procenten med störst förmögenhet – som dragit ifrån utan ökningen är störst i gruppen strax därunder.
Ökade fastighetsvärden och ojämnare bankägande
Exakt vad som ligger bakom ökningen i förmögenhetsskillnaderna 2008-2009 är inte helt lätt att klarlägga. På det makroekonomiska planet innebar finanskrisen turbulens på kapitalmarknaden och även fallande marknadsräntor, vilket skapar särskild osäkerhet i mätningarna. Sverige genomförde under denna tid även flera skattereformer, då skatterna på kapital och fastigheter förändrades eller avskaffades.
Vi gör ett försök att dela upp de olika tillgångsslagens bidrag till de ökade skillnaderna och ser då att prisökningen på bostadsrätter varit en viktig faktor genom att denna ojämnt ägda tillgång fått en större del i den samlade portföljen. Även banktillgångars och skulders bidrag till skillnaderna har ökat, vilket kan bero på förändringar inom banksektorn såväl som på räntelägets utveckling.
IFN Working Paper 1131, "Wealth Inequality in Sweden: What Can We Learn from Capitalized Income Tax Data?" , är författat av Jacob Lundberg, Nationalekonomiska institutionen, Uppsala universitet, och Daniel Waldenström, Institutet för Näringslivsforskning (IFN). Kontakta Daniel Waldenström, daniel.waldentrom@ifn.se, om du vill veta mer.
