När Världshandelsorganisationen (WTO) upprättades 1995 ville man säkerställa alla medlemmars lika tillgång till tvistlösningsmekanismen, i synnerhet utvecklingsländers. WTO tillhandahåller därför två stödåtgärder för att underlätta och uppmuntra u-länders deltagande i dispyter: juridisk assistans och försäkran om att dispyten granskas av minst en domare från ett u-land. Denna uppsats visar att åtgärderna resulterar i att fler u-länder utmanar i-länders handelspolitik, men att färre dispyter leder till rättegång.
En grundläggande princip inom Världshandelsorganisationen (WTO) är att dess tvistlösningsmekanism ska vara tillgänglig på lika villkor för både fattiga och rika länder. Trots det har endast 24 procent av alla u-länder, vilka utgör 80 procent av medlemmarna, varit inblandade i en rättegångsprocess. En orsak som ofta anges är höga rättegångskostnader. Om u-länder inte har råd att säkra sin handel gentemot de rikare i-länderna riskerar man att försvaga deras position i världshandeln.
Vad kan WTO göra?
WTO tillhandahåller två stödåtgärder för att underlätta och uppmuntra u-länder att delta i tvistlösningsmekanismen. Den första är juridisk assistans. Den andra är en fördelaktig panelsammansättning, dvs. u-länder kan begära att minst en av de tre domare i panelen härrör från ett u-land (DSU 8.10). Båda dessa stödåtgärder antas underlätta beredning av argument och insamling av bevis, vilket i sin tur minskar rättegångskostnaderna. Det är dock inte självklart att en sådan subvention leder till att u-länder nyttjar tvistlösningsmekanismen i högre grad.
Fler u-länder utmanar, färre paneler tillsätts
I denna studie utvecklas en teori som visar att både juridisk assistans och tillsatta domare från u-länder leder till fler dispyter där u-länder utmanar i-länders handelspolitik, men att dessa tvister inte nödvändigtvis leder till fler rättegångar. Detta resultat gäller i synnerhet när man erbjuder u-länder fördelaktig panelsammansättning. När det blir lättare för u-länder att tillsätta sina egna domare uppstår två effekter. För det första inleder u-länder fler dispyter. För det andra vinner de fler dispyter utan domstolsförfarande då motparten ger upp tvister i större utsträckning än förut. Eftersom vi endast kan observera rättegångar - inte uppgörelser utanför tvistlösningsmekanismen - så kan vi felaktigt dra slutsatsen att denna stödåtgärd är effektlös, när detta utfall i själva verket är en direkt konsekvens av åtgärden. Vad beträffar juridisk assistans så ökar frekvensen av både dispyter och rättegångar.
En konsekvens av en ökning eller minskning i antalet rättegångar är förändringar i förväntade vinstsannolikheter. När u-länder inleder fler dispyter på grund av sänkta rättegångskostnader kommer dessa extra dispyter vara av sämre (juridisk) kvalitet vilket innebär att de har lägre vinstsannolikhet. Därför kommer också den förväntade vinstsannolikheten för ett u-land att sjunka som en följd av juridisk assistans, medan effekten är mer svårbestämd för DSU 8.10.
Observerade minskningar i både rättegångsprocesser som involverar u-länder och deras genomsnittliga vinstsannolikhet behöver alltså inte vara en indikation på att stödåtgärderna är verkningslösa. Studien visar att välfärdsvinsterna är otvetydigt positiva.
Figur: Sannolikheten att u-länder vinner dispyter i WTO
Fungerar DSU 8.10?
Medan juridisk assistans anses vara en intuitivt rimlig åtgärd, så saknas det istället tydlig motivation och belägg huruvida DSU 8.10 fungerar som stödåtgärd. Denna studie är den första som undersöker denna fråga empiriskt.
Figuren visar två överraskande observationer. Den första visar att det finns paneler där inga domare från u-länder ingår – trots att åtgärden anses vara förmånlig. Den andra visar att sambandet mellan antalet domare från u-länder och vinstsannolikheten är negativt. Dvs. ju fler domare från u-länder som ingår i panelen, desto sämre utfall för u-landet.
Kan vi dra slutsatsen att denna stödåtgärd inte fungerar? Inte nödvändigtvis. Denna studie föreslår en alternativ förklaring där u-länder som driver svaga dispyter till rättegång kommer vara mer motiverade att tillsätta fler domare från u-länder i panelen. Men svaga dispyter kommer ändå förlora i större utsträckning. På så sätt förknippas paneler med fler domare från u-länder med sämre utfall, samtidigt som sådana domare ändå har en positiv effekt på vinstsannolikheten.
IFN Working Paper nr 1120, "Supporting Developing Countries in WTO Dispute Settlement", är författat av Louise Johannesson, Institutet för Näringslivsforskning (IFN).
