Skattefinansierad skola, sjukvård samt barn- och äldreomsorg står inför flera utmaningar i framtiden: Tjänsterna blir dyrare relativt annan produktion samtidigt som människor vill lägga mer av sina pengar på dessa tjänster när inkomsterna stiger.
Dessutom minskar andelen skattebetalare i arbetsför ålder av demografiska skäl. I denna uppsats konstateras att välfärdsstaten sannolikt kan hantera dessa utmaningar – men det kräver jobbiga politiska beslut.
”Baumols kostnadssjuka” och ”Wagners lag” är begrepp som ofta dyker upp i diskussionen om välfärdstjänsternas framtid. Med Baumols kostnadssjuka avses att många tjänster – inte bara skattefinansierade – blir relativt sett dyrare, eftersom produktiviteten inom tillverkningsindustrin ökar mycket snabbare än produktiviteten inom vissa delar av tjänstesektorn.
Det tar lika lång tid att framföra ett klassiskt musikstycke eller mata någon på ett äldreboende idag som det gjorde för 50 eller 100 år sedan. Wagners lag syftar på ett empiriskt mönster: Historiskt har den offentliga sektorn tenderat att växa som andel av BNP när vi blir rikare.
Överdrivna domedagsscenarier
Ibland har båda fenomenen använts för att beskriva ett dystert scenario för välfärdsstaten: Kommer vi att ha råd med lågproduktiva verksamheter som äldreomsorg i framtiden? Kräver välfärdsstatens finansiering allt högre skatter? Och är i så fall så höga skatter ens möjliga att ta ut utan att arbetskraft och kapital flyttar utomlands?
När scenariot dessutom kryddas med den demografiska utvecklingen – de närmaste decennierna ser andelen äldre i befolkningen ut att öka och andelen i arbetsför ålder förväntas minska – är det lätt att bli orolig för välfärdstjänsternas framtid.
Uppsatsen drar slutsatsen att de värsta domedagsscenarierna sannolikt är överdrivna. Men det finns ändå skäl att ta hoten på allvar, och utvecklingen ställer politiker inför ett jobbigt val mellan höjda skatter, ökad privat finansiering eller minskat stöd för välfärdsstaten.
Risk för fördelningsproblem
Det är korrekt att produktiviteten för delar av välfärdstjänsterna utvecklas långsammare än produktiviteten på andra håll i ekonomin. Men detta betyder inte att kostnaderna för den offentliga sektorn måste öka. Ökade inkomster kan däremot väntas leda till ökade krav och förväntningar på den offentligt finansierade välfärden.
Det betyder att politiker och beslutsfattare gör klokt i att diskutera vad som ska ingå i det skattefinansierade välfärdspaketet. De bör också vara beredda på de fördelningsproblem som kan uppstå när vissa gruppers förväntningar på välfärdstjänsterna ökar mer än andras.
En tänkbar lösning är att låta människor lägga till privata medel ovanpå det skattefinansierade paketet, så kallad topping up. Risken är annars att allt större grupper löser trygghetsbehoven vid sidan om välfärdsstaten, vilket på sikt riskerar urholka stödet för en skattefinansierad välfärd.
IFN Working Paper nr 1109, "The Future of Welfare Services: How Worried Should We Be about Wagner, Baumol and Ageing?", är författat av Andreas Bergh, Institutet för Näringslivsforskning (IFN) och Lunds universitet. Vill du veta mer? Kontakta Andreas Bergh, Andreas.Bergh@ifn.se
