Det är osannolikt att de räddningslån som getts till Grekland och andra krisande euroländer i längden är förenliga med en fungerande valutaunion utan mer av gemensamma finanspolitiska beslut. Men en sådan centralisering av finanspolitiken är knappast politiskt möjlig.
Denna uppsats argumenterar för att det förmodligen vore bättre att försöka återupprätta den så kallade icke-undsättningsklausulen och att förlita sig mer på de finansiella marknaderna för att upprätthålla finanspolitisk disciplin. Men det kräver att bankunionen utvecklas så att den kan hantera följderna av statsbankrutter.
Det är inte förvånande att euroområdets ursprungliga finanspolitiska regler inte fungerat. De hade stora brister: (1) alltför kraftiga sanktioner gjorde politikerna ovilliga att använda dem; (2) sanktionsbesluten var inte automatiska utan skulle tas från fall till fall; (3) den offentliga skuldutvecklingen tillmättes alltför liten betydelse; och (4) det var för lite fokus på att förhindra uppkomsten av makroekonomiska obalanser i goda tider.
Det var också väntat att de tidsinkonsistensproblem som kan förklara alltför stora budgetunderskott också skulle drabba de regler som konstruerades för att motverka underskotten så att även reglerna sattes ur spel.
Reformerade budgetregler
De senaste årens reformer av euroområdets budgetregler har förbättrat de finanspolitiska reglerna: (1) sanktioner kan nu användas på ett tidigare stadium och är mer gradvisa; (2) sanktionsbesluten har fått större inslag av automatik; (3) det har blivit mer fokus på skuldutvecklingen; och (4) ett förfarande för att identifiera makroekonomiska obalanser på ett tidigt stadium har inrättats.
Dessutom har de nationella finanspolitiska ramverken stärkts enligt gemensamma riktlinjer. Men de grundläggande tidsinkonsistensproblemen med dessa regler kvarstår ändå.
Ett nytt inslag är att nationella ”finanspolitiska vakthundar”, finanspolitiska råd, har inrättats. Det innebär en ökad kostnad i form av försämrat renommé för ett land som bryter mot reglerna. Det finns också anledning tro att tidsinkonsistensproblemen är mindre för finanspolitiska råd än för finanspolitiska regler.
De förra kan nämligen motverka grundläggande faktorer bakom tendenserna till alltför stora budgetunderskott som överoptimism om den framtida budgetutvecklingen, oförmåga att identifiera ohållbara överhettningar i ekonomin och bristande information bland väljarna om konsekvenserna av den förda politiken. Men man bör ändå inte vänta sig för mycket av dessa finanspolitiska vakthundar.
Svårhanterade risker med stödprogrammen
Stödprogrammen för de euroländer som hamnade i statsskuldkriser skapar risker för oansvarigt beteende i framtiden. Dessa risker skulle kunna motverkas genom en centralisering av de finanspolitiska besluten i euroområdet (en finanspolitisk union). En sådan utveckling förefaller emellertid osannolik.
Det finns goda skäl för någon form av ”finanspolitiskt försäkringssystem” som skulle innebära transfereringar från euroländer i högkonjunktur till länder i lågkonjunktur för att på så sätt jämna ut konjunkturutvecklingen. Men också det förefaller politiskt svårgenomförbart, eftersom det finns en rädsla att ett sådant system skulle leda till permanenta, och inte bara temporära, inkomstöverföringar mellan länderna.
Riskerna för oansvarigt beteende innebär att stödprogram av det slag som getts till Grekland och andra krisländer inte är långsiktigt hållbara. De kan komma att innebära mycket stora kostnader för skattebetalarna i övriga euroländer. Ett alternativ är därför att återupprätta respekten för den icke-undsättningsklausul i EU-fördraget som förbjuder andra EU-länder och EU-institutionerna att ta över betalningsansvaret för en enskild stats skulder och som i praktiken satts ur spel.
I så fall blir statsbankutter möjliga, vilket kräver att man kan hantera följdverkningarna för banker och andra finansiella institutioner. Det kräver tillgång till mer resurser på EU-nivå för att kunna tillföra nytt aktiekapital till krisande banker än som finns i dag.
IFN WP nr 1076, "The Roles of Fiscal Rules, Fiscal Councils and Fiscal Union in EU Integration", är författat av Lars Calmfors, Institutet för Näringslivsforskning (IFN) och Institutet för internationell ekonomi, Stockholms universitet.
