Denna uppsats diskuterar de svenska ekonomisk-politiska ramverken, som i huvudsak tillkom under 1990-talet och som har kommit att ses som en förebild för många andra länder. Inflationsmål och en oberoende centralbank samt strikta budgetregler är centrala inslag. Sverige är ett bra exempel på hur en djup ekonomisk kris i samspel med oberoende akademiskt tänkande och impulser från andra länder kan leda till grundläggande institutionella reformer.
De ekonomisk-politiska reformerna i Sverige under 1990-talet var direkta reaktioner på de tidigare inflations- och underskottsproblemen. Införandet av ett inflationsmål 1993 var ett sätt att hantera den framtvingade övergången till en rörlig växelkurs. Att Riksbanken gjordes oberoende motiverades av de tidigare inflations- och devalveringscyklerna. Den förändrade budgetprocessen, det statliga utgiftstaket, överskottsmålet, kommunernas balanskrav och pensionsreformen hade alla till syfte att motverka uppkomsten av nya offentligfinansiella problem.
EU-medlemskapet underlättade reformer
EU-medlemskapet spelade en viktig roll för förändringarna. EU-fördraget ställde krav på en oberoende centralbank. EU:s finanspolitiska regler tjänade som en inspirationskälla för budgetreglerna. Men EU-medlemskapet kan inte ses som oberoende av den ekonomiska situationen i Sverige, eftersom beslutet att söka inträde i EU delvis kom till stånd som ett sätt att åstadkomma mer makroekonomisk stabilitet. Medlemskapet användes emellertid som en murbräcka för de ekonomisk-politiska reformerna. EMU spelade en särskild roll. När Sverige valde att ställa sig utanför blev det ett skäl för striktare ramverk än om Sverige gått med.
Akademiskt tänkande spelade en mer direkt roll för de penningpolitiska än de finanspolitiska förändringarna. Akademiska ekonomer hade under hela 1980-talet förespråkat prisstabilitet som ett överordnat stabiliseringspolitiskt mål samt oberoende för Riksbanken. Det skapade en jordmån för de penningpolitiska förändringarna under 1990-talet. De finanspolitiska reformerna drevs däremot främst av tjänstemän i Finansdepartementet (som dock i sin tur var påverkade av akademiskt tänkande) och av strävanden i Riksdagen att få till stånd en mer ändamålsenlig budgetprocess.
Inrättandet av Finanspolitiska rådet 2007 och andra senare finanspolitiska reformer, såsom mer lagstöd för utgiftstaket och överskottsmålet, var inte följden av några inhemska makroekonomiska problem. Snarare styrdes de av rent akademiska förslag och principiellt tänkande i Finansdepartementet (även om den ökade offentliga skuldsättningen i andra länder efter finanskrisens utbrott också spelade en viss roll).
Bör målen revideras?
Det fanns inte någon djupare analys bakom de valda numeriska värdena för vare sig inflations- eller överskottsmålet. Det finns idag goda argument för både ett högre inflationsmål och ett mindre ambitiöst budgetmål. Men det är en öppen fråga om målen kan revideras utan att det uppstår svåra trovärdighetsproblem. Eftersom inflationen konsekvent varit lägre än inflationsmålet, är det förmodligen lättare att revidera upp inflationsmålet än att överge överskottsmålet (som inte nåtts under senare år). En övergång till ett balansmål för de offentliga finanserna skulle emellertid kunna kombineras med en förstärkning av Finanspolitiska rådets ställning. Detta skulle vidare kunna få till uppgift att även granska penningpolitiken, vilket skulle kunna främja en bättre samordning mellan penning- och finanspolitiken.
IFN WP nr 1075, "The Swedish Macroeconomic Framework", är författat av Lars Calmfors, Institutet för Näringslivsforskning (IFN), och Institutet för internationell ekonomi (IIES), Stockholms universitet.
