I två laboratorieexperiment undersöker vi om könsskillnader i hur stressad en person blir av att tävla kan förklara varför kvinnor generellt är mindre tävlingsbenägna än män. Vi finner att sådana könsskillnader i stressreaktioner finns men att riktningen inte är sådan att de kan förklara könsskillnader i tävlingsbenägenhet.
Kvinnor försöker ofta, i högre grad än män, att undvika situationer som präglas av konkurrens och tävling. Detta är ett fenomen som har påvisats hundratals gånger såväl i laboratorie- som i fältstudier. Varför det är så är inte helt klarlagt. Delvis beror det troligen på att kvinnor är mindre riskbenägna än män – och en tävling innebär ju ett element av risk eftersom man sällan kan vara helt säker på att vinna.
Men könsskillnader i riskaversion verkar inte vara den enda förklaringen. I denna studie undersöker vi om män och kvinnor reagerar olika på den stress som en tävlings- eller konkurrenssituation innebär och om det kan förklara varför kvinnor är mindre benägna än män att tävla och konkurrera.
Enkla matematikuppgifter
Vi genomför två laboratorieexperiment för att undersöka detta. Båda experimenten följer en välkänd design där deltagarna gör enkla matematikuppgifter i tre olika rundor. Uppgifterna görs på tid och målet är att ha så många rätt som möjligt.
-
I den första rundan görs uppgiften individuellt och alla deltagare får betalt per uppgift som de själva löser rätt.
-
I den andra rundan paras deltagarna ihop fyra och fyra. Den som gör flest uppgifter rätt vinner och får en högre summa per rätt svar medan de andra inte får någonting.
-
Inför den tredje rundan får deltagarna välja om de vill att styckvis betalning (som i runda 1) eller betalning utifrån tävling med de andra fyra deltagarna (som i runda 2) ska gälla.
När man sedan kontrollerar för hur duktig en person är på att göra matematikuppgifterna så är valet inför den tredje rundan ett mått på hur tävlings- eller konkurrensbenägen en person är. I likhet med tidigare studier finner vi att kvinnor, givet en viss förmåga, är alltför ovilliga att tävla och därför, i genomsnitt, tjänar mindre pengar i experimentet än vad de kunde ha gjort. Män, å andra sidan, är (återigen givet sin förmåga) alltför benägna att konkurrera.
I vårt första experiment undersöker vi huruvida deltagarna blir stressade av att tvingas tävla i runda 2. Vi mäter stress dels genom kvalitativa frågor men också genom att mäta deltagarnas nivå av stress-hormonet kortisol. Vi finner att deltagarna blir stressade av tävlingen i runda 2. Vi undersöker sedan om denna reaktion korrelerar med beslutet att tävla eller inte inför den tredje rundan. Vi finner att kvinnor som blir mer stressade i runda 2 är mer benägna att välja att tävla i den tredje rundan. Motsvarande samband saknas för män.
Orsakssamband identifieras
Medan vårt första experiment är en korrelationsstudie så undersöker vi kausalitet i det andra experimentet. Designen är densamma som i det första experimentet men i tillägg använder vi en beprövad intervention. Den går ut på att hälften av deltagarna, vilka är slumpmässigt utvalda, efter den andra rundan får ha en hand i nollgradigt vatten i 90 sekunder. Detta leder till en kraftig ökning av kortisol-nivån och gör därmed dessa deltagare stressade.
Vi undersöker om det finns någon relation mellan denna utifrån påförda stress och beslutet att tävla eller inte i runda 3. För män finner vi återigen inget samband, men för kvinnor finns indikationer på att de som utsätts för denna stress är mer benägna att välja att tävla i experimentets tredje runda.
Vi finns således att det finns könsskillnader avseende relationen mellan stressreaktioner och tävlingsvilja. Dock kan dessa inte förklara varför kvinnor i allmänhet är mindre tävlingsbenägna än män. Istället förefaller det faktum att stressade kvinnor tävlar mer göra att könsskillnaden i vilja att tävla och konkurrera blir mindre för vissa grupper, nämligen för dem som blir mer stressade av tävling.
IFN Working Paper nr 1071, "Stress Reactions Cannot Explain the Gender Gap in Willingness to Compete", är författat av Thomas Buser, School of Economics, University of Amsterdam, och Tinbergen Institute, Anna Dreber, Handelshögskolan i Stockholm, och Johanna Möllerström, George Mason University, Washington, och Institutet för Näringslivsforskning (IFN).
