WTO:s tvistelösningsmekanism har påståtts vara en förnyelse jämfört med den i GATT. Numera finns det möjligheter för bilaterala lösningar samtidigt som dispyterna fortfarande bedöms av domare. Vi finner dock att dispyterna inom WTO i princip hanteras av samma domare som under GATT. Dessutom har domare begränsade kunskaper om WTO:s praxis och juridik – i synnerhet första instansens domare – samt svaga incitament att själva utföra den juridiska analysen. Incitamenten försvagas ytterligare då WTO-sekretariatet både har expertis inom området och ett stort intresse av att påverka domsluten.
Vid instiftandet av Världshandelsorganisationen (WTO) i mitten av 90-talet lanserades också en mer ordnad och rättsligt styrd tvistelösningsmekanism. Detta ansågs som ett stort framsteg i förhållande till föregångaren under GATT (1947) vars rättsprocess uppfattades som mer godtycklig och rättsosäker. I den nya tvistelösningsmekanismen så omfattar det processuella förfarandet både möjligheter för bilaterala lösningar men också möjligheten för parterna att få sina yrkanden hörda och bedömda av externa domare, som under GATT.
Denna uppsats undersöker dessa externa domare och deras bakgrund. Vi drar slutsatsen att trots att domstolsförfarandet har genomgått en drastisk omvandling, så hanteras dessa dispyter i stort sett av samma domare som under GATT, vilket reser tvivel över tvistelösningsmekanismens påstådda förnyelse under WTO.
WTO:s tvister avgörs i två instanser
I dag har nära 500 dispyter handlagts av tvistelösningsmekanismen och knappt hälften av dem har dessutom genomgått en rättslig prövning av domare. En uppkommen dispyt kan genomgå formell bedömning i två instanser. I en ”panel” prövar tre domare fallet genom att undersöka relevanta fakta. Domarna utnämns på ad hoc-basis, dvs. man rekryterar nya inför varje dispyt.
”Panelens” bedömning kan överklagas till appellationsdomstolen som även den utgörs av tre domare. Dessa väljs däremot för en fyraårig mandatperiod. De utreder dock endast om lagen tillämpades korrekt i ”panelens” bedömning.
Svaga incitament hos domare
Paneldomarna utgörs vanligtvis av en handfull statligt anställda tjänstemän med nära kopplingar till WTO – även innan deras utnämning till domare – med svaga kunskaper om juridik i allmänhet och WTO:s praxis i synnerhet. Domare i appellationsdomstolen har vanligtvis större kunskaper om juridik, vilket kan inkludera formell utbildning, men det är ingen självklarhet. Både panel- och appellationsdomarna har svaga incitament att utföra uppdraget självständigt då ersättningen som utgår är mycket liten i jämförelse med deras normala inkomst.
Desto starkare incitament har WTO:s domstolskanslier – vars officiella funktion är att biträda domarna i båda instanserna – att själva utforma och bedöma dispyterna då de är anställda direkt av WTO. WTO har ett övergripande egenintresse av en konsekvent tolkning av lagen för att stärka tvistelösningsmekanismens trovärdighet.
Vi ser det som mest förvånande att just panelinstansen har rekryterat så många amatördomare, trots stor arbetsbörda och låg ersättning. Vi föreslår flera förklaringar till detta: utnämningen kan ses som ett personligt karriärsteg, uppdraget är inte så tidskrävande eller så har domarna överlåtit stora delar av arbetet på WTO:s sekretariat.
IFN Working Paper nr 1066, ”Black Cat, White Cat. The Identity of the WTO Judges”, är författat av Louise Johannesson, Institutet för Näringslivsforskning (IFN) och Petros Mavroidis, Columbia Law School.
