En vanlig åsikt i forskningen kring snabbväxande företag är att politiken ska stötta högteknologiska företag, eftersom det antas att sådana företag är innovativa och därför har stor tillväxtpotential. Vi granskar detta antagande genom att studera fördelningen av snabbväxande företag bland svenska industrier under perioden 1997–2008.
Resultaten tyder på att högteknologiska industrier kan förväntas ha en lägre andel snabbväxande företag jämfört med industrier med mindre fokus på forskning och utveckling. I kontrast till detta finner vi att snabbväxande företag är överrepresenterade i den kunskapsintensiva tjänstesektorn, alltså i serviceföretag med en hög andel humankapital. Våra resultat tyder på att det inte är en framgångsrik strategi att stötta eller subventionera högteknologiska industrier för att främja företagstillväxt.
De flesta företag växer lite eller ingenting alls, medan ett litet antal snabbväxande företag (high-growth firms på engelska) utmärker sig och står för merparten av jobbskapandet och tillväxten i ekonomin. Snabbväxarna har uppmärksammats allt mer av forskare och politiker. Europeiska kommissionen nämner till exempel stöd till snabbväxande företag som ett medel i sin tillväxtstrategi Europa 2020, och ser andelen snabbväxande, innovativa företag som en viktig indikator på strategins framgång.
Entreprenörskapsforskare som Scott Shane argumenterar även för att politiker ska sluta stötta nyföretagande och i stället fokusera på potentiella snabbväxare. Han föreslår att detta bäst sker genom att stötta satsningar på forskning och utveckling (FoU) för att motverka underinvesteringar i detta, men också genom satsningar på högteknologiska företag mer generellt. Även politiker tycks se högteknologiska sektorer som den främsta generatorn för potentiella snabbväxande företag.
Strategi med svagt forskningsunderlag
Det finns emellertid få empiriska belägg för att snabbväxande företag skulle vara vanligare i högteknologiska industrier. Tvärtom finner ett flertal studier att snabbväxare är ganska jämnt utspridda i ekonomins sektorer. De tycks snarare vara vanligare i tjänstesektorn än i tillverkningssektorn. Tidigare studier undersöker dock sällan alla ekonomins sektorer, har ofta en storlekströskel för vilka företag som inkluderas och använder en hög aggregeringsnivå. Frågan om snabbväxarna är överrepresenterade i högteknologiska industrier – eller någon annanstans – har därför inte fått ett tillfredställande svar ännu.
Heltäckande data för svenska aktiebolag
I denna studie undersöker vi frågan empiriskt med hjälp av ett datamaterial som omfattar alla svenska aktiebolag mellan 1997 och 2008, och som möjliggör en studie på mycket låg aggregeringsnivå. Vi definierar snabbväxande företag som de snabbast växande företagen i termer av antingen anställning eller försäljning, och mäter tillväxten i både absoluta och relativa termer. Vi kan även skilja mellan organisk tillväxt och tillväxt genom fusioner och förvärv.
Oavsett vilken definition som används finner vi att industrier med högre FoU-intensitet generellt sett har en lägre andel snabbväxande företag jämfört med andra industrier. Däremot pekar våra resultat på att tjänstesektorer med mycket humankapital har en högre andel snabbväxare. Det är med andra ord tveksamt att stöd till högteknologiska sektorer kommer att vara ett sätt att främja snabb företagstillväxt, även om sådant stöd kan ha andra gynnsamma effekter. I stället tycks humankapital vara en viktig länk för att förklara framkomsten av snabbväxande företag.
Även om man lyckas identifera potentiella snabbväxare är det inte heller självklart att stöd till dem är gynnsamt, då policyinterventioner bör baseras på ett tydligt marknadsmisslyckande. Därtill riskerar stödet att påverka incitamenten för entreprenörskap på ett ogynnsamt sätt och leda till mer icke-produktiva aktiviteter och privilegiejakt.
IFN Working Paper nr 1062, ”Are High-Growth Firms Overrepresented in High-Tech Industries?” är författat av Niklas Elert, Institutet för Näringslivsforskning (IFN), tillsammans med Sven-Olov Daunfeldt, HUI Research, och Dan Johansson, Örebro Universitet.
