Sedan tidigare har det varit känt att Sverige tog samma mynttyper i bruk som på kontinenten under vikinga- och medeltiden. I denna uppsats visas att Sverige även tillämpade den kontinentala myntningspolitik som var kopplad till dessa mynttyper. Under brakteatperioden (1180−1290) genomförde de svenska kungarna systematiska myntindragningar, där gamla mynt växlades in mot nya mot en avgift vid fastställda datum. Denna avgift fungerade som en monetär skatt. När det blev svårare att genomföra indragningar i slutet av 1200-talet p.g.a. ökad myntvolym, övergick man till ett system med långlivade tvåsidiga mynt. Som en kompensation för de förlorade växlingsavgifterna genomförde kungarna istället försämringar av silverhalten under perioden 1290−1520.
Det har sedan länge varit känt att Sverige präglade liknande mynttyper under vikinga- och medeltiden som man gjorde i det kontinentala Europa. Denna uppsats undersöker vilken typ av myntningspolitik och monetär beskattning som Sverige tillämpade under medeltiden.
Myntningspoltik i det medeltida Europa
I det medeltida Europa genomfördes på många håll systematiska myntindragningar som en monetär skatt − speciellt under perioden 1000−1300. Gamla mynt förklarades ogiltiga och skulle växlas in mot nya vid återkommande tidpunkter (t.ex. varje år) och till fasta avgifter (t.ex. fyra gamla mot tre nya). Speciellt ensidiga brakteatmynt är starkt kopplade till sådana myntindragningar i Europa. Dessa lövtunna mynt med stor diameter är nämligen lätta och billiga att prägla om samt ger möjlighet till olika motiv som särskiljer olika utgåvor. Då myntningsvolymen ökade i Europa i slutet av 1200-talet blev det svårare att utföra myntindragningar. Man övergick till att prägla tvåsidiga mynt med lång giltighetstid. Istället tilltog försämringar av silverhalten i mynten som inkomstkompensation.
Myntindragningar under brakteatperioden
Sverige präglade endast brakteater 1153−1290. I denna uppsats visas att Sverige genomförde systematiska indragningar under perioden 1180−1290. Empiriska bevis finns i form av många olika mynttyper per tidsperiod och att skattfynden ofta är obalanserade där sena typer är överrepresenterade. Dessutom har man lyckats datera olika typer till olika tidsavsnitt av kungarnas regentperioder. Den låga myntningsvolymen och faktumet att Sverige hade tre separata valutaområden 1180−1250 underlättade sådana indragningar.
Indragningarna var speciellt frekventa under perioden 1180−1250 och mer frekventa i Svealand än i Götaland. Då valutaområdena slogs samman under 1250−90 minskade indragningarna i frekvens och vissa försämringar av silverhalten påbörjades.
Myntförsämringar under senmedeltiden
Då monetariseringen och myntningsvolymen ökade i Sverige i slutet av 1200-talet blev det allt svårare att dra in och prägla om mynt. En myntreform genomfördes ca 1290 där tidsbegränsade brakteater byttes ut mot långlivade tvåsidiga mynt. Som en kompensation för de förlorade växlingsavgifterna ökade nu silverhaltsförsämringarna. Sådana myntförsämringar skedde under resten av medeltiden med avbrott för olika myntreformer. I stort sett följde de svenska kungarna den myntningspolitik och monetära beskattning som tillämpades för de olika mynttyperna i det kontinentala Europa under hela medeltiden.
IFN Working Paper nr 1040, "Re-Coinage in Medieval Sweden", är författat av Roger Svensson, Institutet för Näringslivsforskning (IFN).
