I denna studie analyseras den svenska fastighetsskattens utveckling. Utformningen av fastighetsskatten har ändrats påtagligt under historiens gång, både på kommunal och statlig nivå. Trots att skatten har varit kontroversiell har den långt ifrån varit den viktigaste skattekällan för den offentliga sektorn. Efter skattereformen 1990–1991, då beskattningen av fastigheter förenklades, har skatten genererat som mest drygt 1 procent av BNP. Studien är en del av ett större projekt som analyserar utvecklingen av hela det svenska skattesystemet från 1862 till 2010.
Fastighetsskatten lyfts ofta fram som en stabil och mindre snedvridande skatt än till exempel kapitalskatten. En ökning av kapitalskatten kan leda till att kapital söker sig utomlands och därmed helt undgår den inhemska beskattningen, men fastighetsstocken kan inte på samma sätt röra sig över landsgränserna.
En kontroversiell skatt
Fastighetsskatten är en kontroversiell skatt som har diskuterats flitigt under historiens gång. Kritiker har ofta lyft fram att fastighetsskatten är orättvis, eftersom den inte direkt belastar en likvid inkomstström och därmed kan drabba skattebetalare som egentligen har en låg betalningsförmåga. Eftersom skatten ofta baseras på taxeringsvärdet av skattebetalarnas fastigheter och taxeringsvärden snabbt kan stiga i värde, kan skattebördan öka kraftigt utan att motsvarande ökning av inkomster eller finansiella resurser uppstått.
Försvarare har påpekat att även fastigheter måste beskattas för att skattesystemet ska vara neutralt och rättvist. Ägandet av fastigheter generar en form av ”boendetjänst” eller avkastning som ska beskattas. Många fastighetsägare kan också tjäna på de investeringar, i till exempel infrastruktur, som myndigheterna gör. Som nämnts ovan är också fastigheter en relativt stabil skattebas.
Fastighetsskattens betydelse över tiden
Fram till och med början av 1900-talet var beskattningen av fastigheter en integrerad del av både den lokala och statliga inkomstskatten. En schablonintäkt motsvarande en viss procent av fastighetens värde lades på övriga inkomster och belades med inkomstskatt. Skatten hade en större betydelse på kommunal än på statlig nivå och en större betydelse i landskommuner än i stadskommuner. Runt sekelskiftet år 1900 kom cirka 25 procent av landskommunernas inkomster från fastighetsskatten. Under 1800-talet fanns också så kallade grundskatter som var en kombination av olika skatter baserad på jordegendom. Dessa skatter var initialt en viktig inkomstkälla på statsnivå, men dess betydelse minskade snabbt under slutet av 1800-talet.
På 1920-talet reformerades skattesystemet och ett komplicerat så kallat ”garantiskattesystem”, som skulle förse kommunerna med en stabil skattebas, infördes. Fastighetskatten kom här att spela en viktig roll, i synnerhet under lågkonjunkturer. Uppskattningar visar att fastighetskattens betydelse tycks ha minskat snabbt efter andra världskriget. I mitten av 1950-talet kom också en så kallad villaschablon att införas där egna hem belastades med inkomstskatt baserad på en schablonintäkt från fastigheterna.
Under mitten av 1980-talet infördes en separat statlig fastighetsskatt som inte var integrerad med den övriga inkomstskatten. Med skattereformen 1990–1991 förenklades denna skatt som nu var den enda kvarvarande fastighetsskatten. Denna skatt bidrog som mest med cirka fem procent av statens skatteintäkter och skatteintäkterna kunde ibland överstiga en procent av BNP. 2008 omvandlades delar till det som kom att kallas en ”kommunal fastighetsavgift” med ett tak på hur mycket man maximalt kan betala i fastighetsskatt. Detta ledde dock inte till någon större förändring av de totala skatteintäkterna kopplade till fastigheter.
IFN Working Paper nr 1018, ”Taxation of Real Estate in Sweden (1862 to 2013)”, är författat av Mikael Stenkula, Institutet för Näringslivsforskning (IFN).
