I denna studie undersöker vi hur stor andel av föräldrar som väljer att dela kvarlåtenskapen ojämnt mellan sina barn och vilka faktorer som påverkar beslutet. Resultaten visar att endast omkring en av tio föräldrar som avlider i Sverige delar ojämnt. Studien visar även att barnets inkomst inte påverkar storleken på arvet. Barn som är mer sannolika att ha hjälpt föräldern innan dödsfallet får däremot större arv än syskonen.
Att besluta hur tillgångarna ska fördelas mellan ens barn när man dör är förmodligen en av de svåraste uppgifterna människor ställs inför. De egna värderingarna om rättvisa och jämlikhet ska vägas mot familjeintressen, sociala normer och arvsrättsliga regler. Till skillnad från många andra fördelningar är fördelningen av kvarlåtenskapen också slutgiltig i det att inga justeringar av utfallet kan göras vid ett senare tillfälle. Det är därför rimligt att anta att beslutet i många fall är väl genomtänkt.
Kunskap om varför och hur människor lämnar efter sig arv är viktig för att kunna besvara frågor om hur förmögenhetsöverföringar mellan generationer påverkar sparande och förmögenhetsackumulering samt vilken påverkan dessa överföringar har på ekonomiska ojämlikheter i samhället. Kunskap om motiven bakom arv är också viktig för utformningen av arvs- och kvarlåtenskapskatter.
I litteraturen finns två teorier som förklarar varför föräldrar ger olika stora arv till sina barn. Enligt den altruistiska modellen lämnar föräldrar efter sig arv eftersom de bryr sig om sina barns välbefinnande. Med målet att utjämna skillnader i inkomst och konsumtion mellan barnen ger föräldern större arv till barn med relativt sämre ekonomiska förutsättningar. I utbytesmodellen ses arv som en form av betalning till barnen för tjänster de gjort för föräldern. Barn som hjälpt föräldern mer får en större del av kvarlåtenskapen.
Rikt datamaterial
Vi använder en unik databas baserad på bouppteckningarna för samtliga avlidna svenskar åren 2002‒2004. Våra data har tre huvudsakliga fördelar jämfört med de som använts i tidigare studier på området. För det första täcker de hela populationen av avlidna och arvingar i ett land för flera år. För det andra innehåller de detaljerad information både om den avlidnes kvarlåtenskap och om arv, gåvor och försäkringsbelopp som överförts till arvingarna. För de tredje kan vi koppla på variabler från andra befolknings- och skatteregister till datamaterialet.
Endast 2‒12 procent av föräldrarna delar kvarlåtenskapen ojämnt mellan barnen. För dessa få fall visar den empiriska analysen att barnets inkomst inte påverkar storleken på arvet. Detta antyder att föräldrar inte använder arv för att utjämna inkomstskillnader mellan barnen. Vi finner däremot att barn som är mer sannolika att ha hjälpt föräldern, antingen på grund av att de är kvinnor eller för att de bor nära föräldern, får större arv än syskonen. Detta kan tolkas som att utbytesmodellen förklarar åtminstone en del av de ojämna arven.
Mer ojämn fördelning i USA
Studier från USA visar också att lika fördelning av arv är en norm. En påtaglig skillnad mellan Sverige och USA ligger däremot i andelen föräldrar som delar ojämnt. I USA delar nästan en femtedel av föräldrarna ojämnt. Skillnaden i graden av ojämn fördelning mellan länderna kan sannolikt förklaras av olikheter i arvsrätt, beskattning av arv och kvarlåtenskaper, inkomstfördelning och välfärdsstatens utformning och omfattning.
IFN Working Paper nr 1006, "Estate Division: Equal Sharing as Choice, Social Norm, and Legal Requirement", är författat av Oscar Erixson (Institutet för Näringslivsforskning och Uppsala universitet) och Henry Ohlsson (Uppsala universitet).
