Den svenska förmögenhetsskatten infördes 1911 och avskaffades 2007. I denna studie presenteras en detaljerad beskrivning av reglerna som omgav de olika förmögenhetsskatterna gällande skatteskalor, värderingsregler, avdragsmöjligheter och idéerna bakom skattens tillkomst. För första gången beräknas även hur stor den totala skatten faktiskt var för ägare av såväl privata förmögenheter som familjeföretag under hela skattens existens. Resultaten visar att den effektiva skattenivån varierat betydligt. Skatten för företagsägare var som högst i början av 1970-talet.
Förmögenheter utgör en potentiellt viktig skattebas. Men motiven för att beskatta förmögenheter handlar lika mycket om en politisk vision om egendomsutjämning och jämlikhet i möjligheter mellan medborgare. För att kunna analysera betydelsen av förmögenhetsskatten som intäktskälla och fördelningspolitiskt instrument behövs god kännedom om dess utformning och utveckling över tid.
Hur beräknades förmögenhetsskatten?
En av studiens centrala empiriska bidrag är att redovisa den information som krävs för att kunna beräkna förmögenhetsskatten. Studien redovisar alla de sammanlagt 33 olika skatteskalor som existerat, innehållande brytpunkterna för alla skatteskikt och skiktens olika marginalskatter. Dessutom beräknas den genomsnittliga förmögenhetsskattebördan i procent av eget kapital varje år.
Vidare redovisas grundprinciperna för värdering av olika slags tillgångar. Medan värderingen av bostadshus och skogsmark varit förhållandevis konstant under perioden har lagstiftarna vid flera tillfällen justerat reglerna för värdering av aktier och familjeföretag.
De direkta skattesatsernas utveckling
Studien redovisar först den direkta förmögenhetsskatten för olika företag och förmögna individer: ägare till en mindre, medelstor eller stor privat förmögenhet eller till ett litet, medelstort eller stort familjeföretag. Reglerna för privata förmögenheter och familjeföretag har till stor del följts åt, men under 1970-talet infördes betydande värderingslättnader för familjeföretag, vilket förändrar bilden.
Den totala effektiva förmögenhetsskatten
En företagsägare som ska betala förmögenhetsskatt måste ofta finansiera denna genom att göra en extra aktieutdelning från företaget. Den effektiva skatten − direkt förmögenhetsskatt plus skatten på extra utdelning − var förhållandevis låg även för ägare av stora företag fram till 1934. Då höjdes genomsnittsskatten till en kvarts respektive en halv procent för ägare av medelstora och stora förmögenheter. Med början 1948 steg skattesatserna successivt, måttligt för små företagsförmögenheter men kraftigt för stora. Uttaget av förmögenhetsskatt toppade under tidigt 1970-tal. Den direkta förmögenhetsskatten var då 2,5 procent av det stora företagets nettovärde och ca 11 procent i det fall då förmögenhetsskatten betalades med hjälp av extra utdelningar.
Samtidigt fanns begränsningsregler som gjorde att förmögenhetsskatt i många fall endast togs ut på halva den beskattningsbara förmögenheten. För ägaren av det stora företaget innebar detta att förmögenhetsskatten var runt 1 procent av företagets nettovärde och som mest drygt 5 procent i det fall då förmögenhetsskatten betalades med hjälp av extra utdelningar och för ett medelstort företag 1,7 respektive drygt 4 procent (0,8 respektive 2 procent om begränsningsregeln kunde användas fullt ut). För ett litet företag var den direkta förmögenhetsskatten 0,7 respektive knappt 2 procent för att betala både direkt förmögenhetsskatt och skatten på extra utdelning. Reduktionsreglerna var normalt inte tillämpliga för ägaren av det lilla företaget.
År 1974 infördes omfattande begränsningsregler gällande värderingen av familjeföretagens tillgångar, vilket kraftigt minskade förmögenhetbeskattningen på arbetande kapital i dessa företag. Från mitten av 1970-talet upptogs endast en tredjedel av företagens totala värde i den beskattningsbara förmögenheten. Fr.o.m. beskattningsåret 1991 undantogs aktier i onoterade bolag helt från förmögenhetsbeskattning.
Beskattningen av förmögenheter i annan form än familjeföretag fortsatte stiga och nådde en topp 1983, då förmögenhetsskatten på en stor förmögenhet var 3 procent. Från skattereformen 1991 och tills skatten avskaffades 2007 var skatten drygt 1 procent. Genom utnyttjande av begränsningsregler kunde den effektiva förmögenhetsskatten för stora förmögenheter sänkas till 1,5 procent 1983, drygt 1 procent 1984–1990 och 0,6 procent 1991–2006.
Förmögenhetsskatten blev aldrig någon viktig intäktskälla för staten. Intäkterna från skatten översteg inte vid något tillfälle 0,4 procent av BNP under efterkrigstiden.
IFN Working Paper nr 1000, "Swedish Wealth Taxation (1911–2007), är författat av Gunnar Du Rietz, Institutet för Näringslivsforskning (IFN), och Magnus Henrekson, Institutet för Näringslivsforskning (IFN).
