Denna studie undersöker hur marginalskattekilarna på arbete har utvecklats år för år från 1862 till 2010. Studien är unik i sin omfattning och till sitt innehåll. Det finns ingen motsvarande svensk eller utländsk serie som lika utförligt presenterar arbetsskatternas utveckling över en så pass lång tidsperiod.
Övergripande kan utvecklingen delas in i fyra perioder, avgränsade av tre stora skattereformer 1948, 1971 samt 1990–1991. Före andra världskriget var skattekilarna relativt små och skillnaden mellan olika inkomsttagare liten. Efter andra världskriget ökade skattekilarna kraftigt. Med 1971 års skattereform tilltog progressiviteten och marginalskattekilarna nådde sina högsta nivåer under denna period. Efter 1990–1991 års skattereform har skattekilarna minskat påtagligt.
Skatt på arbete utgör en av de viktigaste typerna av skatter, eftersom den kan påverka sysselsättning, utbildning och i förlängningen hela samhällsekonomins funktionssätt och effektivitet. Denna studie analyserar utvecklingen av den marginella arbetsskattekilen. Med arbetsskattekil syftar vi här på skillnaden mellan arbetskraftskostnaden för arbetsgivaren inklusive socialavgifter och nettolönen efter inkomstskatt för arbetstagaren. Eftersom inkomstskatten ofta skiljer sig mellan olika inkomsttagare beräknar vi den marginella skattekilen för en genomsnittlig löntagare. Därutöver beräknar vi i linje med OECD skattekilen för inkomsttagare med 167 procent respektive 67 procent av denna lön samt toppmarginalskattekilen, det vill säga hur hög skattekilen maximalt kan bli på marginalen.
Från proportionell till progressiv statlig inkomstskatt
Den statliga inkomstskatten var initialt proportionell men blev svagt progressiv i början av 1900-talet. Efter första världskriget tilltog progressiviteten men de flesta inkomsttagare hade en inkomst som resulterade i att de betalade den lägsta marginalskatten. Först i samband med andra världskriget kan man säga att marginalskatterna för arbetare börjar stiga på allvar och att skattesystemet blev progressivt i praktiken.
Toppmarginalskatten höjdes kraftigt redan under mellankrigstiden men det fordrades en inkomst på flera hundra arbetarlöner för att den skulle betalas. Efter andra världskriget låg toppmarginalskatterna relativt stilla, men samtidigt minskade den inkomst som krävdes för att man skulle betala högsta marginalskatten kraftigt.
Ett trendbrott kan utläsas i slutet av perioden och i synnerhet efter skattereformen 1990–1991, när de statliga marginalskatterna minskade kraftigt.
Kommunal inkomstskatt allt högre
Den kommunala inkomstskatten har i princip ökat under hela den undersökta perioden. Störst ökningstakt inträffade under 1960- och 1970-talen. Före och efter denna period kan endast en svag ökningstakt skönjas. Under mellankrigstiden fanns en tillfällig progressiv kommunalskatt, men skatten har i övrigt varit proportionell.
Arbetsgivaravgifter sent införda men höga
Arbetsgivaravgifter infördes först 1955 och då i blygsam skala. Arbetsgivaravgifterna ökade kraftigt under 1960-talet och ännu mer under 1970-talet. I slutet av perioden har arbetsgivaravgiften sänkts.
Egenavgifter relativt obetydliga
Egenavgifterna, det vill säga socialavgifter betalda av arbetstagaren, har varit små men inte obefintliga under den undersökta perioden. Egenavgift i form av en folkpensionsavgift infördes första gången strax innan första världskriget. Egenavgifterna avskaffades och konverterades till arbetsgivaravgifter under mitten av 1970-talet. Under 1990-talet återinfördes egenavgifterna för att stärka statens finanser under 1990-talskrisen.
IFN Working Paper nr 977, "Swedish Labor Income Taxation (1862–2013)", är författat av Gunnar Du Rietz, Institutet för Näringslivsforskning (IFN), Dan Johansson, Handelshögskolan vid Örebro universitet och HUI Research, samt Mikael Stenkula, Institutet för Näringslivsforskning (IFN).
