Så kallade myntindragningar var vanligt förekommande i medeltidens Europa. Vid myntindragningar förklaras gamla mynt ogiltiga och växlas in mot nya till en fast avgift. Syftet var att dra in en monetär skatt till myntherren. Hemliga myntförsämringar genom lägre silverhalt var en alternativ monetär skatt. Myntförsämringar var effektivare för myntherren, men kunde vara skadliga för samhällsekonomin p.g.a. den större osäkerheten. Att många myntherrar ändå valde de mindre effektiva indragningarna kan ha berott på att kyrkliga myntherrar, som ogillade manipuleringar av vikter och halter, hade en stark position under medeltiden.
Myntindragningar kunde ske årligen i det medeltida Europa och innebar att gamla mynt förklarades ogiltiga och växlades in mot nya till en fast avgift. Syftet med dessa tidsbegränsade mynt var att dra in en monetär skatt till myntherren. Långlivade mynt var däremot giltiga under hela myntherrens regeringsperiod. I denna studie presenteras olika metoder för att identifiera vilket monetärt system som praktiserades. Långlivade mynt var vanliga i södra och västra Europa och tidsbegränsade mynt i centrala, norra och östra Europa. Trots att tidsbegränsade mynt existerade i stora delar av Europa under nästan 200 år, har detta monetära fenomen inte analyserats inom ekonomisk forskning. Syftet är att formulera en enkel teori för tidsbegränsade mynt och vilka villkor som måste uppfyllas för att myntindragningar ska vara möjliga.
Villkor för myntindragningar
Både långlivade och tidsbegränsade mynt kräver en geografisk valutarestriktion och växlingsmonopol för myntherren. Men tidsbegränsade mynt kräver även att bara en mynttyp cirkulerar samtidigt och att de olika utgåvorna är klart urskiljbara från varandra. Vidare är en låg monetarisering en förutsättning för indragningar. Detta underlättar att man hinner med ommyntningen. Dessutom blir det lättare att övervaka myntcirkulationen, eftersom mynten används på få ställen och av få grupper i samhället.
Konskvenser av myntindragningar
Indragningarna försämrade myntens funktion som värdebevarare och var en hämsko för utvecklingen av handel och näringsliv. Men indragningar orsakade inte långsiktig inflation, eftersom antalet mynt var konstant. Områden med frekventa indragningar hade ofta mynt med stabil vikt och halt under långa perioder. Kortsiktiga fluktuationer i myntens omploppshastighet, prisnivåerna och antalet transaktioner borde dock ha uppstått då datumet för indragningen närmade sig, eftersom man inte ville betala växlingsavgiften. Dessa temporära effekter dämpades om några grupper i samhället måste växla till sig de nya mynten; myntherren kunde t.ex. planera en årlig skatt eller marknad direkt efter indragningen.
Myntförsämringar som en alternativ monetär skatt
Den alternativa monetära skatten var myntförsämringar, främst i form av lägre silverhalt. Indragningar och försämringar utesluter inte varandra, men medan de förra bara förekommer i tidsbegränsade myntsytem så inträffar de senare främst i långlivade system där myntherren hade begränsade intäkter från myntningen. Båda skatterna orsakar att gamla mynt trängs ut från cirkulationen, antingen genom ommyntning (indragningar) eller p.g.a. Greshams lag (försämringar). Myntförsämringar är dock en mycket effektivare skatt för myntherren, eftersom de är mindre kostsamma för honom att genomföra. Orsaken till att många myntherrar ändå valde indragningar framför försämringar under medeltiden kan möjligen vara den dominanta positionen för kyrkliga myntherrar, som ogillade manipulationer av vikt och halt. Dock kan de samhällsekonomiska kostnaderna för försämringar ha varit stora.
IFN Working Paper nr 950, "Re-Coinage as a Monetary Tax: Conditions, Consequences and Comparisons with Debasements", är författat av Roger Svensson (IFN).
