Sverige har ambitiösa planer på att öka den förnybara elproduktionen. Elcertifikaten täcker endast viss förnybar el som riskerar att konkurrera ut icke-certifierad, äldre och billigare förnybar el. Ett utökat certifikatsystem är mera kostnadseffektivt, men ökar även vinsterna för redan lönsam produktion. Samtidigt leder långa och svårgenomskådliga tillståndsprocesser till ökade investeringskostnader. Tillståndsprocessen kan effektiviseras genom kommunalt bestämda avgifter på förnybar el.
Sverige har beslutat att öka elproduktionen från förnybara energikällor såsom vind, vatten och bioeldad värmekraft. Det främsta styrmedlet för förnybar elproduktion är elcertifikaten: Kraftbolagen får ett certifikat för varje godkänd MWt förnybar el de producerar. Certifikaten säljs främst till elhandelsbolagen som måste täcka en andel av elen de säljer med certifikat. Inkomsterna från certifikaten kommer i tillägg till kraftbolagens inkomster av att sälja elen och stimulerar produktionen av förnybar el. Denna uppsats utvärderar den svenska modellen för förnybar el och pekar på problem förknippade med elcertifikaten och tillståndsprocesserna för produktion av förnybar el.
Ny förnybar el tränger undan befintlig förnybar el
Endast 15 procent av den förnybara elproduktionen i Sverige är berättigad till elcertifikat. Ökad produktion av certifierad el driver ner elpriset och riskerar tränga undan äldre förnybar elproduktion som inte får certifikat och då kanske blir olönsam. Nettoeffekten av certifikaten på den förnybara elproduktionen är därför mindre än vad utvecklingen av den certifierade elproduktionen antyder. Undanträngning är även kostnadsineffektivt: Produktionen i de nya kraftverken är typiskt dyrare än i de gamla eftersom nya kraftverk inte kan konkurrera utan inkomsterna från elcertifikaten. Även om det kanske inte har utgjort ett stort problem än så länge, kan undanträngning öka i framtiden: Närmare 80 procent av de certifierade bioeldade värmekraftverken fasas ut ur certifikatsystemet 2013. Dessa kraftverk stod 2010 för drygt hälften av produktionen inom ramen för det svenska certifikatsystemet. Svensk Energi bedömer att en betydande andel av värmekraften kommer att avvecklas. Samtidigt planerar industrin att investera närmare 30 miljarder kr i nya anläggningar, delvis som ersättning för de gamla.
Certifikatsystemet blir effektivare om det omfattar en större del av den förnybara elproduktionen då problemet med undanträngning minskar. Å andra sidan innebär ett mera omfångsrikt system att en del redan lönsamma kraftverk får ekonomiskt stöd i onödan. En allmän rekommendation till länder som planerar certifikatsystem är att man både kan höja effektiviteten och sänka ersättningarna till bolagen genom en noggrann utvärdering av nettopotentialen för förnybar elproduktion. Ett mindre omfattande system sänker både certifikatpris och vinster vilket förhindrar att de mest olönsamma projekten genomförs.
Kommunala avgifter effektiviserar tillståndsprocessen
En fundamental förutsättning för investeringar i nya kraftverk är att investerarna får kommunalt byggtillstånd. Vetorätten innebär en risk för att kommunen i vissa fall blockerar samhällsekonomiskt lönsamma investeringar ifall kommunens invånare upplever betydande kostnader av etableringen medan större delen av vinsten tillfaller ägarna. Förslag om att slopa vetorätten har därför förts fram. Tillståndsprocessen bör istället centraliseras och baseras på den nuvarande miljöprövningen.
En centraliserad och administrativ process förmår sannolikt inte ta hänsyn till investeringarnas lokala kostnader och värden. En avgift för byggtillstånd, framförhandlad mellan kommuner och investerare, skulle ta bättre hänsyn till de lokala förhållandena. En dylik marknadsbaserad lösning ökar sannolikt transparensen i beslutsprocessen och torde minska ledtiderna då kommunen skulle förlora inkomster på att förhala beslutet. Konkurrens om avgifterna mellan kommunerna torde även begränsa kommunernas utrymme att ta ut för höga avgifter.
IFN Working Paper 921, ”A Reexamination of Renewable Electricity Policy in Sweden”, är samförfattad av Sven-Olof Fridolfsson och Thomas P. Tangerås, båda verksamma inom IFN:s forskningsprogram Elmarknadens Ekonomi.
