Tvistelösningsmekanismen i World Trade Organization (WTO) har sedan den infördes den 1 januari 1995 fram tills i dag hanterat över 400 individuella dispyter. En allmänt tillgänglig databas som utvecklats av författarna beskriver en mängd olika aspekter av dessa tvister och täcker idag alla 426 dispyter som anmäldes till WTO mellan 1995 och augusti 2011. En central del av WTO-avtalet är en tvistelösningsmekanism med två domstolsnivåer. Det står medlemsländerna fritt att nyttja denna för att undersöka om övriga medlemsländer fullgör sina åtaganden enligt WTO-avtalet. Deltagande i dessa processer är obligatoriskt och utfallen är i praktiken bindande för parterna. Mycket forskningsintresse riktas mot denna tvistelösningsmekanisms funktionssätt.
Ny databas sammanställd
Författarna har sammanställt en databas som innehåller information om samtliga drygt 400 dispyter som anmälts till WTO. I databasen följs dispyter från det de anmäls till WTO, via domstolsprocesser och till eventuella tvister vad gäller implementeringen av domsluten. Totalt innehåller databasen ca 67 000 observationer rörande exempelvis:
• Vilka länder som varit aktörer
• Vilka produkter dispyterna berört
• Vilka rättsliga grunder som anförts
• Vilka som deltagit i dömande paneler.
• När olika dokument om målen publicerats
• När beslut överklagats
• Vilka rättsliga grunder som då åberopats
• Hur domstolarna bedömt de olika anförda klagomålspunkterna
• När klagomål om bristande implementering framförts
• Vilka handelspolitiska motåtgärder som domstolarna tillåtit.
Särskilt fokus på u-länder
Denna rapport ger en på databasen grundad översiktlig beskrivning av några centrala aspekter av WTO-systemet, med speciellt fokus på u-länders deltagande i dess legala processer. Rapporten uppdaterar en tidigare version av detta dokument, med data fram till 2010. Rapporten sammanställer beskrivande statistik beträffande flertalet av de ovan uppräknade aspekterna av WTO-dispyterna samt en rad andra aspekter.
Bland resultaten i rapporten kan nämnas att vissa u-länder tenderar att bli allt mer aktiva både som klagande och svarande parter. Här kan särskilt nämnas Brasilien, Kina och Indien. De minst utvecklade länderna inom WTO har dock fortfarande inte nyttjat tvistelösningsmekanismen i någon betydande grad. USA och EU är som väntat mycket aktiva i tvistelösningsmekanismen i alla roller, men är väsentligt mer frekvent förekommande som den svarande parten än den klagande. Vad gäller framgången med klagomål, visas att i-länder inte har större framgång inför de dömande panelerna än u-länder. Båda grupperna vinner ungefär 60 procent av de anspråk som framförts. Detta trots de vanligt förekommande påståendena att u-länder skulle ha sämre rättslig kapacitet och därmed inte kunna försvara sina intressen.
Slutligen finner vi att när EU och USA är aktiva deltagare i tvister, svarar de för mindre än 10 procent av domstolsdeltagandet. U-länder är betydligt mer framträdande i detta avseende och svarar för ca en tredjedel av domstolsdeltagandet i tvister där ett u-land är part.
IFN Working Paper nr 891, “The WTO Dispute Settlement System 1995–2010: Some Descriptive Statistics”, är författad av Henrik Horn (IFN), Louise Johannesson (IFN) och Petros C. Mavroidis (Université de Neuchatel (Schweiz) och European University Institute (Florens)).
