I denna studie undersöker vi en reform av LAS 1997 som innebar att reglerna för uppsägningstider förändrades, men implementerades vid olika tidpunkter i olika kollektivavtal. Reformen innebar att uppsägningstiden för nyanställd äldre arbetskraft reducerades kraftigt, från 6 månader till 1 månad. Vi undersöker hur reformen påverkade företagens benägenhet att nyanställa och dess effekter på avgångar. Vi finner omfattande skillnader mellan anställda inom olika avtalsområden. Nyanställningar bland äldre ökade som regel, i enlighet med reformens syfte, men i vissa avtal ökade också antalet avgångar.
Syftet med reformen var att befrämja anställning av äldre arbetstagare genom att minska uppsägningstiden för denna grupp. Före 1997 baserades uppsägningstiderna, som varierar mellan 1 och 6 månader, på den anställdes ålder för att därefter ha anställningstid som beräkningsgrund. Reformen innebar att uppsägningstiden för nyanställd äldre arbetskraft (över 45 år) reducerades kraftigt, från 6 månader till 1 månad.
I studien tar vi, till skillnad från nästan samtliga studier på området, hänsyn till hur den faktiska tillämpningen av lagstiftningen om anställningsskydd påverkar de studerade utfallen. Detta görs genom att information om avvikelser i förhållande till LAS i kollektivavtalens uppsägningstider samlas in för tre branscher: verkstadsindustri, handel och byggnadsindustri (både på arbetar- och tjänstemannasidan). Dessa branscher täcker en stor del av sysselsättningen i privat sektor. Förutom att ge värdefull information om i vilken grad LAS följs uppstår även en branschvis variation i tillämpningen, vilket förbättrar möjligheterna ytterligare att identifiera effekten av LAS.
Den empiriska analysen omfattar arbetare och tjänstemän i inom två stora avtalsområden, nämligen verkstadsindustrin och detaljhandeln. Genomgående jämför vi relativa sysselsättningsförändringar före och efter reformen mellan den grupp som påverkades mest (anställda i åldern 45–64) med den som påverkades minst (anställda i åldern 18–24).
Våra resultat gällande reformens effekter på nyanställningar och avgångar tyder på omfattande skillnader mellan olika sektorer. För äldre arbetare inom Teknikavatalet påvisas en positiv, om än övergående, effekt på nyanställningar, medan avgångar inte verkar påverkas. Motsvarande resultat för tjänstemän inom samma bransch tyder på en positiv effekt på nyanställningar som dock avtar över tiden. Här finner vi också en mindre nettoökning av sysselsättningen för anställda inom den äldsta åldersgruppen på grund av en ökning av antalet avgångar. Inom detaljhandeln påvisas en ökning av omsättningen av anställda inom den äldsta åldersgruppen efter reformen. Detta är en följd av ökningar av både nyanställningar och avgångar för arbetare jämfört med motsvarande sysselsättningsförändringar för den yngsta åldersgruppen. Ett genomgående resultat är att de uppskattade effekterna ökar med storleken på reformen. Ju äldre åldersgrupp, desto större effekt av reformen som en följd av större minskningar i uppsägningstiden.
IFN WP nr 876, ”Employment Protection Reform, Enforcement in Collective Agreements and Worker Flows”, är författat av Fredrik Heyman och Per Skedinger vid Institutet för Näringslivsforskning.
