Sveriges ekonomiska utveckling sedan mitten av 1800-talet, kan delas in i tre perioder: En mycket framgångsrik period fram till ungefär 1970, en period med eftersläpning och andra ekonomiska problem 1970–1995, samt den nu pågående perioden med god ekonomisk utveckling. Den enklaste förklaringen till utvecklingen är att under Sveriges framgångsperioder har samhällets regelverk varit sådant att den privata sektorns vinstintresse också främjat allmänintresset. Det som gör Sverige unikt är att välståndet fördelats relativt jämnt över befolkningen. Orsakerna till Sveriges jämna inkomstfördelning ligger av allt att döma långt tillbaka i tiden.
Den senaste tidens goda ekonomiska utveckling för Sverige har gjort att många frågar sig om andra länder kan lära sig av Sverige: Hur kan hög ekonomisk tillväxt kombineras med en generös välfärdsstat som kräver relativt höga skatter för att finansieras?
I denna uppsats sammanfattas Sveriges ekonomiska utveckling sedan mitten av 1800-talet i ljuset av ny forskning inom institutionell ekonomi. Det visar sig då att Sverige inte är så annorlunda och svårbegripligt som stundom görs gällande. Sverige blev rikt under en period från ungefär 1870 till 1970, till stor del på grund av välfungerande institutioner, framför allt välfungerande äganderätter och en effektiv, icke-korrupt statsmakt.
Under samma period genomfördes en rad reformer som bidrog till att välståndet fördelades ganska jämnt över befolkningen: Folkskolestadgan, införandet av ett socialförsäkringssystem och centraliseringen av lönebildningen. Dessa reformer var av allt att döma viktigare faktorer än de kraftigt progressiva inkomstskatter som Sverige fick först på 1970-talet.
Under en period på 1970- och 1980-talet var graden av marknadsekonomi i Sverige i många avseenden lägre: Företag med problem kunde vända sig till staten för stöd. Utformningen av skatter och trygghetssystem försvagade incitamenten till arbete. Det råder ingen enighet huruvida problemen under denna period främst låg hos välfärdsstaten eller i en misslyckad makroekonomisk politik, men en försiktig slutsats är att en välfärdsstat med svaga arbetsincitament i kombination med en makroekonomisk politik som försvårade övergången från industrisamhälle till tjänstesamhälle, var en mindre lyckad kombination för Sverige: Andelen vuxna som inte arbetade mer än fördubblades mellan 1970 och 1993.
Ett långtgående reformarbete som inleddes i slutet av 1980-talet har dock gjort att Sveriges ekonomi åter blivit mer konkurrenskraftig. Detta är en trolig förklaring till att Sverige sedan 1995 haft högre ekonomisk tillväxt än EU-genomsnittet, och något som gynnat Sverige under den senaste finanskrisen.
IFN Working Paper nr 873, “The Rise, Fall and Revival of a Capitalist Welfare State: What are the Policy Lessons from Sweden?”, har författats av Andreas Bergh (IFN och Lunds universitet).
