Grundläggande tillväxtmodeller förutspår att regioner med låg utvecklingsnivå kommer att växa ikapp regioner med hög utvecklingsnivå. Empiriska test av huruvida sådan konvergens förekommer har dock gett blandade resultat. Generellt har studier som använt tidsserieanalytiska metoder konsekvent avvisat konvergens, medan regressioner enligt standardmetoden har visat att det förekommer. I vår studie utvecklar vi en ny typ av tidsserieekonometriskt test. Vi applicerar testet på data för kinesiska provinser under perioden 1952‒2007. Vi finner till exempel att de senaste decenniernas starka trend av divergens har mattats av något under senare år, men att fattiga regioner fortfarande blir alltmer eftersatta.
Under de senaste trettio åren har den kinesiska ekonomin växt med omkring tio procent varje år. Men tillväxten har varit geografiskt ojämn. Kustregionerna har blivit allt rikare medan inlandet inte har lyckats komma ikapp. Under 2000-talet har fördelningspolitiken syftat till att jämna ut skillnaderna, men om politiken vänt trenden är oklart.
Studier av ekonomisk konvergens kan delas in i två huvudsakliga kategorier baserat på vilken metod som används. Denna skiljelinje är också i stor grad samstämmig med studiernas resultat. Regressionsanalys på tvärsnitts- och paneldata visar att konvergens förekommer, medan tidsseriekonometriska studier visar att regioner snarare växer isär (divergens) än ihop (konvergens).
I uppsatsen noterar vi att det tidsserieekonometriska test som använts i tidigare studier i själva verket inte testar om konvergens pågår, utan snarare om konvergens redan uppnåtts. Risken är därför stor att man underskattar förekomsten av konvergens. För ett land som Kina, där regioner först växt isär, och sedan eventuellt växt ihop, kan detta vara särskilt problematiskt.
Vi utvecklar ett mer flexibelt test som tar hänsyn till att konvergens är en pågående process snarare än ett tillstånd. Med hjälp av denna metod kan vi, till skillnad från föregående studier, utvärdera mönster av konvergens eller divergens över tid. Vi kan också granska den relativa styrkan i dessa processer.
Vi tillämpar vårt test på ett omfattande datamaterial för BNP per capita i trettien kinesiska regioner under perioden 1952-2007. Resultaten visar att vår metod kan förklara en större del av variationen i tillväxt mellan dessa regioner än den standardmetod som tillämpats i tidigare studier. I likhet med dessa finner vi visserligen att det geografiska tillväxtsmönstret till stor grad präglats av divergens. Men vi kan också visa att denna trend mattats av något under senare år. Genom att jämföra alla regioner parvis kan vi vidare visa att regelrätt divergens bara förekommit mellan hälften av dessa par. För den andra hälften har inkomsten i båda regionerna växt på så sätt att förhållandet mellan den ena regionens inkomst och den andra regionens varit konstant. Ett sådant mönster motsvarar så kallad villkorlig konvergens.
Vi drar slutsatsen att vår metod med stor fördel skulle kunna användas för att testa hypotesen om konvergens mellan andra regioner och länder.
IFN Working Paper nr 872, "Income Inequality between Chinese Regions: Newfound Harmony or Continued Discord?", har författats av Johan Lyhagen, Uppsala universitet och Johanna Rickne, IFN och Uppsala universitet.
