I denna uppsats diskuteras den snabbt växande empiriska forskningslitteraturen om hur anställningsskyddet påverkar sysselsättningen och nya resultat i frågan diskuteras. Litteraturen pekar entydigt på att starkare anställningsskydd bidrar till minskad dynamik på arbetsmarknaden och en försämrad position för marginalgrupper, men effekten på aggregerad sysselsättning och arbetslöshet är mer osäker. Marginalgrupperna tycks inte heller ha dragit någon fördel av den i många länder förekommande reformstrategin att liberalisera regelverket för visstidsanställningar, men behålla skyddet för fasta jobb oförändrat starkt. Min egen analys tyder på att ett starkt skydd för tillsvidareanställningar bidrar till välfärdsförluster i form av en ökad andel med ofrivilligt visstidsarbete, främst bland ungdomar.
Sedan den amerikanske ekonomen Edward Lazear för 20 år sedan presenterade sin inflytelse-
rika studie om det lagreglerade anställningsskyddets sysselsättningseffekter i 22 länder har den empiriska forskningen på området utvecklats i flera avseenden. Index över anställningsskyddets styrka har förbättrats, bland annat genom att ta hänsyn till fler aspekter av lagstiftningen, omfatta fler länder och inkludera längre tidsperioder. Dessutom har mikrodata – på individ- eller företagsnivå – kommit att utnyttjas i allt högre utsträckning, till skillnad från den tidiga litteraturen som huvudsakligen var baserad på data aggregerade på ländernivå.
Lagstiftningen om anställningsskydd är dock komplex och det är svårt även med förbättrade mått att jämföra hur tillämpningen faktiskt fungerar mellan länder. För att minska beroendet av dessa index för att fastställa anställningsskyddets effekter har därför så kallade partiella reformer inom länder utnyttjats under senare år. I dessa reformer har vissa företag, typiskt småföretag, eller vissa grupper på arbetsmarknaden varit föremål för särskild lagstiftning om anställningsskydd. Naturliga kontrollgrupper har då uppstått inom landet i fråga, exempelvis företag precis över storleksgränsen för den differentierade lagstiftningen.
Litteraturen pekar entydigt på att starkare anställningsskydd bidrar till minskad dynamik på arbetsmarknaden och en försämrad position för marginalgrupper, men effekten på aggregerad sysselsättning och arbetslöshet är mer osäker. Den minskade dynamiken tar sig uttryck i minskad personalomsättning och lägre strukturomvandling. Resultaten för marginalgrupper avser främst ungdomar, men liknande slutsatser finns i vissa fall även för lågutbildade, invandrare och kvinnor. Ökad tillgång till mikrodata och utnyttjande av partiella reformer verkar inte ha lett till kvalitativt annorlunda resultat rörande anställningsskyddets effekter på aggregerad sysselsättning och arbetslöshet, vilka måste betraktas som fortsatt osäkra.
Marginalgrupperna tycks inte heller ha dragit någon fördel av den i många länder förekommande reformstrategin att liberalisera regelverket för visstidsanställningar, men behålla skyddet för fasta jobb oförändrat starkt. Min egen analys tyder på att ett starkt skydd för tillsvidare-
anställningar bidrar till välfärdsförluster bland visstidsanställda, främst ungdomar. Undersök-
ningen baseras på data för 20 olika europeiska länder under perioden 1985–2009. Enligt resultaten medför en ökad styrka i regelverket för tillsvidareanställningar att en högre andel personer med visstidsanställning betraktar denna som ofrivillig, eftersom de uppger att de föredrar ett fast jobb. Förändringar i regelverket för visstidsanställningar tycks dock ha liten effekt på andelen ofrivilligt visstidsanställda.
IFN Working Paper nr 865, "Employment Consequences of Employment Protection Legislation", är författat av Per Skedinger, IFN.
