Sedan mitten av 1990-talet har den svenska arbetsproduktivitetstillväxten varit bland de högsta i västvärlden. Relativt andra länder har produktivitetstillväxten varit hög i den svenska tillverkningsindustrin medan den har varit betydligt lägre i tjänstesektorn. Samtidigt har all sysselsättningstillväxt skett i tjänstesektorn. Tidigare har denna paradox förklarats med Baumols sjukdom och outsourcing. Den här forskningsrapporten visar dock att ytterligare en viktig förklaring till denna paradox är att tillverkningsindustrin har gjort betydande investeringar i immateriella tillgångar så som forskning, vidareutbildning och design. En stor andel av immateriella investeringar utgörs av kunskapsintensiva tjänster som på så sätt har haft betydelse för produktivitetsutvecklingen i tillverkningsindustrin samtidigt som efterfrågan på arbetskraft i tjänstesektorn ökat.
Immateriella investeringar klassificeras inte som investeringar i den officiella statistiken trots att de flesta företagare är överens om att de har en långsiktig påverkan på företags framtida resultat. De immateriella investeringarna behandlas istället som insatsvaror i de svenska nationalräkenskaperna. Huvudanledningen är att immateriella tillgångar anses svåra att mäta jämfört med materiella tillgångar. Samtidigt visar flera studier att immateriella investeringar har blivit allt viktigare för ekonomierna i många västländer. Till exempel utgjorde de svenska immateriella investeringarna 10 procent av BNP år 2006.
Sedan mitten av 1990-talet har produktivitetstillväxten varit högre i tillverkningsindustrin än i tjänstesektorn i Sverige. Samtidigt har nästan all sysselsättningstillväxt skett i tjänstesektorn. Denna utveckling har tidigare förklarats med Baumols sjukdom och outsourcing. Baumols sjukdom innebär att produktivitetstillväxten ökar mer i tillverkningsindustrin vilket minskar efterfrågan på arbetskraft som då måste söka sig till tjänstesektorn. Då produktivitetstillväxten är lägre i tjänstesektorn ökar relativpriserna för tjänster. Outsourcing innebär ökad specialisering där tillverkningsföretag i högre grad väljer att lägga ut sin produktion av tjänster på externa företag. Den här forskningsrapporten visar att ytterligare en viktig förklaring till denna paradox är att tillverkningsindustrin har ökat sina immateriella investeringar.
Rapporten visar att de immateriella investeringarna i tjänstesektorn år 2006 uppgick till 133 miljarder kronor medan motsvarande siffra för tillverkningsindustrin var 129 miljarder kronor. Tillverkningsindustrin investerade således nästan lika mycket i immateriella tillgångar som tjänstesektorn trots att den omsättningsmässigt är betydligt mindre. Dessutom visar en analys där tillväxtbokföringen tillämpas på sektorsnivå att immateriella investeringar bidrog med nästan 30 procent av arbetsproduktivitetstillväxten i tillverkningsindustrin 2000–2006. Mycket av den höga produktivitetstillväxten i tillverkningsindustrin kan således förklaras med att tillverkningsindustrin har ökat sina immateriella investeringar. Det är uppenbart att tillverkningsindustrin och tjänstesektorn har blivit alltmer ömsesidigt beroende av varandra.
IFN Working Paper nr 863, "Intangible Investment and the Swedish Manufacturing and Service Sector Paradox", har författats av Harald Edquist, IFN.
