Tanken bakom amnestiprogram för kartellmedlemmar som självmant avslöjar karteller är att försämra medlemmarnas samarbetsförmåga. En ny experimentell studie, med studenter som försökspersoner, tyder på att sådana program är framgångsrika på grund av att de minskar kartellmedlemmarnas ömsesidiga förtroende. Försökspersonernas beteende antyder även att höga konkurrensskadeavgifter är speciellt effektiva för att minska benägenheten att bilda karteller, och att höga avgifter delvis kan ersätta resurskrävande insatser för att upptäcka karteller.
Modern konkurrenspolitik erbjuder amnesti – befrielse från konkurrensskadeavgifter – åt kartellmedlemmar som samarbetar med konkurrensmyndigheter genom att självmant lägga fram bevismaterial rörande kartellverksamheten. Sådana amnestiprogram avser inte i första hand att minska den brottsliga verksamhetens lönsamhet. Målsättningen är istället att försämra medbrottslingarnas samarbetsförmåga. Huvudsakligen två egenskaper hos amnestiprogram bidrar till detta: (i) Programmen ökar lönsamheten av att svika sina medbrottslingar, t.ex. genom att ensidigt sänka sitt pris, eftersom risken att betala konkurrensskadeavgiften upphör om den svikande kartellmedlemmen samtidigt anmäler kartellen till konkurrensmyndigheten; (ii) Programmen torde även minska utrymmet för ömsesidigt förtroende, eftersom kostnaden av att bli sviken ökar i samband med att kartellen anmäls.
Dessa samverkande egenskaper har delvis skilda konkurrenspolitiska implikationer. Lönsamheten av att svika sina medbrottslingar ökar med konkurrensskadeavgiften gånger sannolikheten att konkurrensmyndigheten upptäcker kartellen på egen hand, dvs. med den förväntade bestraffningen. Kostnaden av att bli sviken ökar däremot med bestraffningens, dvs. avgiftens, storlek. Låga (och för konkurrensmyndigheterna mindre resurskrävande) sannolikheter för att upptäcka karteller borde därför kombineras med höga avgifter, i synnerhet om kartellerna är framgångsrika beroende på att kartellmedlemmarna litar på varandra. Huruvida framgångsrikt kartellsamarbete i huvudsak beror på ömsesidigt förtroende är dock en öppen fråga. Ekonomisk teori ger ingen tydlig vägledning i detta avseende och traditionell empirisk forskning är dessvärre mycket svår att bedriva på detta område på grund av att framgångsrika karteller inte är observerbara.
Vår studie undersöker istället drivkrafterna bakom framgångsrika karteller inom ramen för ett laboratorieexperiment. I experimentet ombads studenter att representera företag som hade möjligheten att bilda olagliga priskarteller och de ersattes enligt avkastningen av deras beslut. Studenterna utsattes även för olika konkurrenspolitiska styrmedel som bland annat skilde sig åt beroende på förekomsten av amnestiprogram. Konkurrensskadeavgiften hade en avskräckande effekt, även när konkurrensmyndighetens sannolikhet för att upptäcka karteller var noll. Brist på förtroende är förmodligen en viktig förklaring till denna observation eftersom effekten förstärktes signifikant av amnestiprogrammen som ökade studenternas incitament att anmäla karteller.
IFN Working Paper nr 859, ”Trust, Leniency and Deterrence”, är samförfattat av Maria Bigoni (University of Bologna), Sven-Olof Fridolfsson (Institutet för Näringslivsforskning) Chloé Le Coq (SITE, Handelshögskolan i Stockholm) och Giancarlo Spagnolo (Tor Vergata University och SITE, Handelshögskolan i Stockholm).
